Det berättas om en man som stod utanför en konstbutik och tittade på en bild av Jesus på korset. Medan han stod där stannade en liten pojke och började titta på samma bild. Då mannen lade märke till pojken, pekade han på bilden och frågade pojken: ”Vet du vem det är som hänger på korset?”
”Ja!” sa pojken. ”Det är vår Frälsare!” Pojkens ansiktsuttryck avslöjade att han blev överraskad av att mannen inte visste vem Jesus var. Ivrig efter att få berätta mer, pekade pojken på bilden och sa: ”Och där har vi soldaterna, ser du, de romerska soldaterna.”
Då mannen inte svarade, fortsatte pojken: ”De dödade honom, förstår du, ja, de dödade honom.”
Mannen svarade inte med ett ord, och efter att ha kastat en sista blick på bilden, vände han sig om och gick därifrån med sorgsen uppsyn. Men han hade inte kommit långt utefter gatan, förrän han lade märke till att pojken kom springande efter honom. Han stannade och vände sig frågande mot pojken.
”Stopp lite!” ropade pojken ivrigt. ”Jag ville bara berätta för dig att han stod upp igen. Ja, vet du, han uppstod igen!”
Hur lätt är det inte för oss att glömma bort att Jesus Kristus, vår Frälsare, uppstod igen ur graven. Ofta lever vi som om vår Frälsare var död. Vi gräver ner oss i bekymmer och sorger. Vi låter oss tryckas ner av alla våra problem och motgångar. Och hela tiden glömmer vi att vår Frälsare och Herre inte är död, utan lever.
Uppståndelsen ger oss hopp mitt i sorgen och
nöden. Att Kristus är uppstånden ger oss kraft att komma igenom alla prövningar
i det här livet. Att vår Frälsare lever innebär att ingen sorg är så djup att
han inte kan hjälpa oss att bära den, inget bekymmer så stort att han inte kan
finna en lösning åt oss, ingen motgång så svår att han inte kan ge oss kraft
att komma igenom den. Att vår Frälsare lever betyder kort och gott att
ingenting är omöjligt för honom. Om graven och döden inte kunde hålla kvar
honom, då kan våra bekymmer och sorger inte vara omöjliga för honom att lösa.
”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet
har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett
levande hopp… Gläd er därför, om ni nu en kort tid måste utstå prövningar av
olika slag” (1 Petr 1:3,6).
Är du deppig och ledsen? Är du modlös och kraftlös? Tänk på detta: ”Han uppstod igen!”
EE
Ett ord från kassören
Det positiva klimat man nu känner inom LBK för med sig att aktiviteten ute i församlingarna och aktiviteten i kyrkans regi ökar. Det innebär också att LBK har tagit på sig större åtaganden och vad vi ser kommer att ha ännu större ekonomiska åtaganden framöver. Jag tänker då på besluten om att avlöna ordföranden till viss del och den ekonomiska hjälp vissa församlingar är lovade. Jag tänker också på det ansvar vi har för de unga män som kommer att och redan har börjat sin utbildning för att bli pastorer.
Vi har glädjen att ha trossyskon runt om i världen och nu också i våra grannländer i Baltikum. Vi har ett ansvar för att upprätthålla ett utbyte och samarbete med dem. Allt detta för med sig kostnader som ska täckas av LBK:s budget. Vad jag vill ha sagt med det här är att LBK kommer att behöva och behöver idag rikliga gåvor från enskilda och rikliga kollekter från församlingarna. Det behövs för att kunna genomföra de beslut som är tagna och för att trygga en framtid med en levande kyrka och med arbetare inom sig som kan ägna sin tid för kyrkans bästa.
Till sist vill jag påminna om att vårt jordeliv är mycket kort och att vi snart ska få flytta hem. Även här kan vi ha kyrkan i åtanke vad gäller testamentering av våra tillgångar. Då vi inte får ta med oss något och det behövs verkligen inte heller så kan kyrkan få vara ett alternativ till förmånstagare i våra testamenten.
Kassören
av Alvar Svenson
”När de
var på väg ut ur Jeriko följde mycket folk med honom. Två
blinda satt där vid vägen, och när de fick höra att Jesus gick förbi, ropade
de: ”Förbarma dig över oss, Herre, Davids son! ”Folket uppmanade dem
strängt att tiga. Men de ropade ännu högre: ”Förbarma dig över oss, Herre,
Davids son!” Jesus stannade och kallade dem till sig och frågade: ”Vad vill ni
att jag skall göra för er?” De svarade honom: ”Herre, öppna
våra ögon! Då förbarmade sig Jesus över dem och rörde vid deras ögon. Genast kunde de se, och de följde honom” (Matt 20:29-34).
Du som läser detta har gåvan att se. Du kanske känner någon som är blind, en som behöver andras ögon till hjälp. Ibland ser vi någon med en vit käpp, ibland med en hund till hjälp ute i trafiken. Vi förvånas över hur duktiga blinda människor är på att klara sig på tåg, tunnelbana och bussar. I vår berättelse möter vi två blinda som sitter och tigger. Vi får inte veta om deras blindhet var medfödd eller om de blivit blinda genom någon sjukdom. De satt på ett ställe där många människor passerade på väg upp mot Jerusalem för att fira den förestående påsken. I sorlet bland alla som passerar uppfattade de att Jesus var med bland människorna, och det var ett tillfälle som inte fick gå dem förbi.
Det gjorde att de ropade på honom rakt in i folkhopen. I deras bön visar det sig att de visste en del om honom. Det visste om hans person att han är Davids son, men de visste en sak till: att han har barmhärtighet att ge. Det är väl troligt att de hade hört ryktet om honom och om de under han utfört på många ställen. De lät inte tysta sig av folket som uppmanade dem att tiga. Istället ropade de ännu högre: ”Förbarma dig över oss, Herre, Davids son!”
Ofta hade de ropat och försökt göra människor uppmärksamma på sitt eländiga tillstånd. De hade lyckats att, med hjälp av människors känsla för den utsatte, tigga ihop till sitt uppehälle. Det var säkert på den tiden, precis som idag att de allra flesta människor inte brydde sig om den stackaren som satt där utan bara gick förbi. Men nu riktade de sin bön till en alldeles bestämd person. De kallade honom ”Herre” och ”Davids son”. Av honom förväntade de sig mer än en vanlig allmosa, nämligen hans barmhärtighet – inte bara en medkänsla – utan deltagande och omsorg. Nu var det sista gången han besökte deras stad före sitt lidande, för sista gången gick han denna väg. Ett enastående tillfälle, ja, det är alltid ett enastående tillfälle, då man hör eller läser Guds ord, att få undervisning som ger frukt för evigheten.
Denne Davids son var nu på sin sista resa upp mot Jerusalem. Hans uppdrag var av den arten att han mycket väl kunde säga: ”Jag har inte tid!” Nu var hans mål att fullgöra allt det profeterna hade förutsagt om honom. När viktiga personer ibland oss ska göra något som anses väldigt betydelsefullt brukar de inte vilja ta emot besökare eller låta sig störas av något annat än uppgiften som de koncentrerar sig på. Men denne Davids son lät ingen sitta hjälplös vid vägkanten. Istället för att slå ner blicken och låtsas som om han inte såg eller hörde deras rop, stannade han och kallade på dem, han hade något att ge.
Du som läser detta, har ytterligare en stor gåva, ett löfte från Gud att också du får be till honom. ” Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, eller en orm, när han ber om en fisk? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom” (Matt 7.7-11). Han säger inte: ”I mån av tid ska jag lyssna på dig”. Nej, han lovar att ge det som är gott åt dem som ber honom om det.
Han har tid och han har också förmågan att ge hjälp, men han har ytterligare en sak han har viljan att hjälpa och ge. När de blinda kom fram till honom frågade han dem om vad de ville ha hjälp med. Man kanske kan tycka att det är en underlig fråga, det var väl alldeles klart att de ville ha hjälp med synen. Men Jesus frågade dem av en speciell anledning. Med sin bön förklarade de, att de trodde på hans förmåga att verkligen ge dem synen åter. ”Herre öppna våra ögon!” var deras korta bön och Jesus botade deras blindhet. Undret gjorde att de följde Jesus på hans väg mot Jerusalem. Den plötsliga förmågan att se fick dem inte att glömma Jesus eller hans uppdrag, utan de anslöt sig till tåget upp mot Jerusalem.
Du som läser detta, du har ytterligare en gåva. Du har inte endast fått läsa om hur Jesus utförde detta under med de blinda utanför Jeriko. Du har också fått läsa om hur Jesus fullgjorde frälsningens under för alla människor på korset utanför Jerusalems stadsmur.
Du som läser detta är också en av dem vilkens synd Herren kastade på honom. Nu får vi höra om våra synders förlåtelse just för hans skull.
Det är det som är påskens underbara evangelium. Jesus gick vägen till upp till Jerusalem för att lida och dö och fullborda allt som var skrivet om honom. Det kostade honom priset av blod, kors och död. Aposteln kan med sanning säga att han friköpt oss, inte med guld eller silver, utan med sitt blod och sitt oskyldiga lidande och död. Den sanningen får vi tro, i den sanningen får vi leva våra liv och när vi en dag ska dö, får vi göra det i tron på denna sanning. Vi kan tryggt möta döden i förvissningen om våra synders förlåtelse eftersom vår Frälsare gick vägen över Golgata, korset, döden och graven. Men påskens evangelium slutar inte på Golgata utan kommer på påskdagens morgon med budet om hans uppståndelse. Då heter det: Han är inte här, han är uppstånden. Döden var besegrad och djävulens makt krossad. Det är Frälsarens gåva till oss!
De blinda männen fick en stor gåva av Jesus när de fick sina ögons ljus. Men den allra största gåvan var ändå den tro som de gav uttryck för, genom att de ropade på honom i förvissning om att han var den som kunde hjälpa dem. Mot den gåvan förbleknar till och med gåvan att kunna se. Trons gåva har betydelse för evigheten. Den ska visserligen en dag upphöra men då för att bytas ut mot skådandet i himmelen. Den gåvan hade de blinda fått av samme Gud som gav dem gåvan att se och sände Frälsaren i deras väg.
Det är
min tro, att jag är frälst och salig
Samt fri
och ren från all min synd otalig.
Det är
min tro att jag Guds barn nu är
Jesu himmelsfärd
Offer sända mot himlen
Fyrtio dagar efter Jesu uppståndelse från de döda, lämnade han sina lärjungar för att ta plats på Faderns högra sida.
Det inträffade två gånger om dagen. Rök ringlade upp från den högste Gudens heliga plats. Varje gång steg den upp från ett altare. Morgon och kväll steg röken mot himlen från ett litet förgyllt altare, hälften så högt som en stående man, gömt för mänskliga ögon. Morgon och kväll steg röken även från ett mäktigt altare av ohuggen sten ute i det fria i hela Guds folks åsyn. Det var det dagliga offret. Det inträffade två gånger om dagen från Mose dagar och fram till Kristus, en gång i gryningen och en gång i skymningen.
Prästerna samlades före gryningen för att kasta lott. Var och en av dem hade tvättat sig. Var och en var klädd i rent, vitt linne. Var och en var barfota. Fyra präster valdes ut. Den förste gick fram till det stora altaret. Han skilde de glödande kolen från askan och lade ny ved från ett fikonträd på kolen. Små flammor visade sig.
En tupp gol. En andra präst ledde fram ett felfritt lamm till platsen mellan det stora altaret och förhänget som täckte ingången till själva templet. Han lade båda händerna på ullen mellan lammets öron. Detta djur skulle inte bli mat åt prästerna, såsom det var med många andra offer. De dagliga offren tillhörde Herren helt och hållet.
Gryningens första ljus splittrade horisonten i öster. Sakta vände den andra prästen lammets ögon mot templets förhänge bakom vilket himmelens och jordens Herre en gång hade stigit ned i en rökpelare. Kniven i prästens hand fann det rätta stället. En åder öppnades. Blod rann ner i en gyllene skål. Lammet slaknade. Prästen gick runt altaret av ohuggen sten. Han stänkte blod på alla dess sidor.
Luften fylldes av musik. Leviterna sjöng halleluja-sånger. Erfarna händer flådde lammet och styckade kroppen i sju delar. Vördnadsfulla händer skickade köttstyckena uppför trappan till det stora altaret. En tredje präst som stod högt över altaret lade ner offret. Köttet mötte eldens lågor. Prästen lyfte upp sina händer. Röken ringlade upp mot himlen. Körerna fortsatte att sjunga.
Den fjärde prästen gick genom förhänget och in i det heliga i templet. Ett lågt bord överdraget med guld stod till höger i det dämpade dagsljuset. Ovanpå det vilade två högar med brödkakor, sex och sex, en för varje stam i Israels folk. Ett milt ljus kastade skuggor från vänster. Där brann sju oljelampor. Lamporna balanserade högst upp på sju gyllene grenar vilka i sin tur var sju utskott från en gyllene stam.
Rakt fram stod det gyllene altaret. Ovan på det låg glödande kol som för några ögonblick sedan förts in dit från det stora altaret utanför. Bakom det gyllene altaret hängde ännu ett förhänge. Prästen stirrade på det med fruktan och vördnad. Detta förhänge skilde prästen från den allra heligaste, där Guds ark vilade. I arken låg de två stentavlorna på vilka Gud en gång hade skrivit sina ord. I den fanns en skål med samma manna med vilket Gud en gång hade livnärt Israels folk på dess väg mot Löftets land. I den låg staven som hade tillhört översteprästen Aron. Dennes släkt hade Gud utsett till att offra skuldoffren. Ovanpå den stod nådastolen på vilken översteprästen stänkte blod en gång om året på den stora försoningsdagen.
Stunden hade kommit. Prästens ögon sänktes från förhänget. Han såg på den glödande kolen på det gyllene altaret framför honom. Lotten skulle aldrig igen träffa denne präst så att han skulle stå på denna plats vid denna tidpunkt en gång till. Det var ett högheligt ögonblick. Prästen öppnade sakta och graciöst sin hand och lät den heliga blandningen falla. Rökelsen mötte elden. Röken ringlade uppåt. Prästen lyfte upp sina händer. På förgården utanför sjöng körerna: ”Halleluja. Prisa Herren!”
Det andra lammet skall du offra i skymningen… som på morgonen skall du offra det till en ljuvlig doft, ett eldsoffer åt Herren (2 Mos 29:41). Vid skymningen stod fyra andra präster där, ett annat lamm, sju andra köttstycken lades på det stora altarets eld, en annan gick in i det heliga, men inte in i det allra heligaste, åter brändes rökelse på det gyllene altaret och åter ljöd hallelujasången medan röken ringlade mot himlen.
Den ljuvliga doften av Guds frälsning sänd mot himlen – en gång för alla.
Jesu blod flöt från öppna sår på båda händerna och båda fötterna. Blod sipprade från strängar av naket kött som blottlagts av piskans 39 rapp mot Frälsarens rygg. Blod rann nerför Guds Sons ansikte från törnekronan som pressats mot hans panna. Offret talade: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” Orden ringlade mot himlen. Det var fullbordat. Det fullkomliga offret, som aldrig skulle upprepas, var slutfört. Gud i himlen var tillfreds. Han förkunnade att människornas syndaskuld var betalad till sista öret.
Den uppståndne Herren lyftes upp från marken. Fyrtio dagar hade gått sedan hans lärjungar hade funnit graven tom, graven där Jesus från Nasaret hade legat. Han hade visat sig för dem levande. Nu skulle han lämna dem för att sitta på Faderns högra sida. Likt prästen som gick in i det heliga skulle man inte längre kunna se honom. Men han skulle inte vara borta. Ända till tidens slut skulle Jesus vara med där två eller tre är samlade i hans namn. Han skulle vara med varje gång en troendes hand öser vanligt vatten på ett barns huvud ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Han skulle vara där ”i, med och under” bröd och vin, varje gång en flämtande tro söker den gudomlig försäkrans eld. Han skulle vara där varje gång evangeliets sanna ord lämnar predikantens läppar och blåser liv i trons låga djupt i en åhörares hjärta.
Ja, Jesus är närvarande varje gång du och jag samlar våra tankar till bön. Vi vågar sända våra ord mot himlen, morgon och kväll, därför att Lammet som blev slaktat uppsteg till Gud Fader Allsmäktigs högra sida. Vi vågar närma oss vår allra heligaste Fader utan rädsla, därför att våra synders fläckar har blivit övertäckta av nådens sötma. Likt röken från de dagliga offren, uppfyller Guds nåd i Kristus hela världen. Den ringlar mot himlen då evangeliet blir predikat och sakramenten blir rätt förvaltade i Jesu namn.
”Låt min
bön gälla inför dig som ett rökoffer, mina lyfta händer som ett aftonoffer”
(Psaltaren 141:2)
John Lawrenz är lärare vid Wisconsin Lutheran Seminary, Mequon, USA.
Moraliska och etiska motsägelser
David wrote:
Hej pappa!
Har du hört om dödsolyckan här uppe?
En hel familj omkom i krocken.
Och det får mig att undra… Varför tillåter
Gud att sånt sker?
Hur kan vi harmoniera Guds visdom med allt
det onda som finns i världen?
Är inte det här en moralisk och etisk
motsägelse som vi ständigt möter?
Hälsningar David
David,
Ja, vi hörde om olyckan på nyheterna. Det var väldigt tragiskt. Och din fråga är bra. Det här är något som många människor undrar över. Hur kan en vis Gud tillåta att något så hemskt inträffar. Förutom dödsolyckan där uppe så har vi många andra olyckor i vår omvärld: stora tåg- och flygolyckor, jordbävningar, översvämningar, våldsamma oväder, mord, krig och svält. Listan är lång. Varför gör inte Gud något för att förhindra allt det här?
För bara några veckor sedan var det någon som ställde just den här frågan i församlingens bibelstudium. Pastorn gav oss ett bra svar. Han påpekade att vi aldrig kommer att kunna harmoniera Guds visdom och det ondas existens så att vi blir nöjda.
Men fastän vi inte kan förstå varför en vis Gud låter sådant hända, är det några punkter vi bör komma ihåg. Vår pastor gav oss fyra punkter att tänka över. Jag tror att du kommer att ha hjälp av dem. Här kommer de:
1. Gud är vis. Det här ser ut som en självklarhet, men många glömmer faktiskt bort det. Nu då vi människor har börjat utforska livets mysterier kanske vi tänker att vi är visare än Gud eller att Gud inte är så vis som vi först trodde. Men Gud är vis – visare än vi kan föreställa oss. Det är inte bara det att han vet hur den här världen fungerar. Han är den som har tänkt ut den och har skapat den. Han håller allt på plats dag efter dag. Det är inte så konstigt att det står i Romarbrevet 11:33: ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.”
2. Synden kom in världen mot hans vilja. Många människor som brottas med frågan om det onda skyller ofta på Gud för det som sker. De tycker att han bär ansvaret. Antingen tycker de att det är han som är orsaken till att det sker, eller så anser de att han inte har brytt sig om att göra något för att förhindra det. Vad de glömmer är att det är synden som är skyldig till allt det onda som sker i den här världen: det kan vara en direkt synd, som vid mord, eller bero på syndens existens i allmänhet som vid jordbävningar och andra naturkatastrofer. Gud är inte ansvarig för synden. I Romarbrevet 5:12 står det att synden kom in i världen genom en enda människa. Då Adam och Eva syndade, blev följden en oräknelig massa problem i livet, allt från katastrofer till död. Så vi ska inte beskylla Gud för något som människan har smittat världen med.
Men några skulle säkert säga: ”Om Gud är vis och mäktig, varför förhindrade han då inte att detta skedde?” Det är sant att Gud i sin visdom och makt skulle ha kunnat förhindra syndafallet. Ändå valde han att låta det ske. Varför? Det svarar inte Bibeln på. En del kanske kallar det här för en motsägelse, men det är mera korrekt att säga att vi inte har något svar på den frågan. Det går utöver vårt begränsade förstånd.
3. Guds vishets hela fullhet visar sig i hans frälsningsplan. Människan föll i synd och släppte in synden i världen. Men i stället för att förstöra världen och alla som bodde där valde Gud att frälsa världen.
Tänk vilken förunderlig plan han tänkte ut för att göra detta. Han tvingade inte oss att förtjäna den eller att betala delar av den. Han gjorde allt själv. Hans plan var så enkel att den känns som en förolämpning mot den otroendes intelligens. En sådan människa kallar Guds plan för ”en dårskap” (1 Korintierbrevet 1:23). Ändå är den så djupsinnig att den inspirerar oss till ödmjuk lovsång. Aposteln Paulus kallar den för ”Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss” (1 Korintierbrevet 2:7). Denna vishet fick honom att sända sin son Jesus att leva och dö som vår ställföreträdare. Denna vishet förlåter oss alla våra synder för Jesu skull. Denna vishet ställer i ordning en plats åt oss i himlen, på grund av vad Jesus har gjort i vårt ställe.
4. Synden och det onda måste tjäna Guds syften och ära. Några klara bibelställen lär oss den här sanningen – 1 Moseboken 50:20 och Romarbrevet 8:28.
Men jag skulle vilja att du tänker lite på Jobs liv. Han drabbades av flera stora katastrofer på kort tid. Han förlorade hälsa, rikedom och familj inom loppet av några dagar. Fastän han tog det på ett bra sätt till att börja med började han så småningom tvivla på Guds vishet. Slutligen ifrågasatte han till och med Gud och krävde ett svar. Gud gav inte Job det svar denne ville ha. Gud påminde bara Job om att det är han som är Gud och att ”Gud är vis”. Gud visade Job att till och med allt det onda som hade hänt i hans liv samverkade enligt Guds syfte och till Guds ära. Job var en troende man före den stora prövningen. Efter den stora prövningen var hans tro ännu starkare.
Så till och med Satan och alla hans onda planer måste i slutändan tjäna Guds syften och att Gud blir prisad. Ibland förhindrar Gud att det onda sker. Vid andra tillfällen låter han det ske. Men då han gör det, använder han det till sin ära och till vårt bästa.
Jag hoppas att det jag skrivit hjälper dig att förstå den här synbara moraliska motsägelsen – så långt som vi kan förstå den i det här livet. Förresten, i morgon skickar jag en engelsk bok till dig som jag tyckte var bra: ”Guds försyn – han tar hand om dig” skulle den nog heta på svenska. Den tar upp den här typen av frågor mera ingående. Hoppas du har nytta av den.
Vi ser fram emot att du kommer hem över sommarlovet. Då kan vi kanske hjälpa dig att hitta svaren på några fler av dina frågor.
Hälsningar pappa
Liknelsen om punden
Lukas 19:11-27
av Mark Braun
Den engelske poeten John Donne frågade en gång: ”Tänk om detta vore världens sista natt?” Eftersom Jesus ska komma tillbaka oväntat, som en tjuv om natten, kan vilken natt som helst vara vår sista på jorden.
Men om detta inte är världens sista natt? Tänk om Gud låter sin värld finnas kvar en stund till? Vad vill han då att vi ska göra under tiden? Vår Herre berättade liknelsen om punden därför att folket ”tänkte sig att Guds rike genast skulle träda fram”.
Hans berättelse om ”en man av förnäm släkt (som) for till ett land långt borta för att få kungavärdighet och sedan komma tillbaka” liknade något som faktiskt hände i verkligheten då Jesus var ett litet barn. Efter det att Herodes hade dött reste hans son Arkelaus till Rom för att få sitt herravälde över Judeen stadfäst. En grupp bestående av femtio judar reste också till Rom för att protestera mot hans utnämning, men han blev tillsatt ändå. När Arkelaus kom tillbaka till Judeen hämnades han på sina fiender.
Jesu berättelse handlade inte om den förnäme mannens resa utan vad som pågick i hans frånvaro. Åt tio av sina tjänare hade han anförtrott ett pund var – tre till fyra månadslöner – ingen stor summa, men tillräckligt för att man skulle kunna göra något med pengarna. ”Gör affärer med dessa tills jag kommer tillbaka”, sa han till dem.
Mannen av förnäm släkt var Jesus själv, det fjärran landet var döden. Efter sin uppståndelse skulle han fara tillbaka till himlen, inte för att bli utnämnd till kung utan för att ta tillbaka sitt herravälde över universum. Under tiden har han anförtrott evangeliets pund åt oss. Jesus vill att vi ska ”göra affärer” med detta evangelium medan han är borta.
När kungen kom tillbaka kallade han samman sina tjänare och bad dem redovisa hur de hade förvaltat hans pund. En tjänares pund hade inbringat tio till, en annan hade gett fem pund. De var noga med att säga: ”Ditt pund har gett mera.” Ingen sa ett ord om sina egna ansträngningar. Vad som spelade någon roll var deras trohet, och deras herre berömde dem och belönade dem därefter.
Men sedan steg en annan tjänare fram, olik de första. I stället för att använda sitt pund hade han gömt det i en duk, där det bevarades tryggt och rent – och improduktivt. Hans ord till försvar avslöjade mer än han kanske hade tänkt sig: Jag gömde det ”av fruktan för dig, eftersom du är en sträng man…”
Men kungen gick till roten med problemet: det här var en ond tjänare. Varför hade han inte åtminstone satt in pengarna på banken. Även om räntan var låg skulle han i så fall ha fått lite återbäring på sin investering. ….. ”Jag bad dig att göra affärer med mina pengar” sa kungen. ”Trohet var mitt enda krav. Du litade inte på mig.”
Vi har
inte fått evangeliet för att vi ska behålla det för oss själva
Det verkar
som om den här liknelsen handlar om vad vi ska göra medan vår Herre är borta,
men vad vi gör är alltid en spegelbild av vilka vi är. Det handlar inte om
förtjänst. Det är pundet som utför arbetet, men vi är onda och trolösa om vi
inte använder det.
En kyrka
som troget bevarar evangeliet behöver också höra Herrens påminnelse: ”Jag har
inte gett er evangeliet för att ni bara ska behålla det för er själva, utan för
att ni ska ge det till andra.”
Men de mest nedslående domsorden finner vi i de underlydandes egen protest: ”Vi vill inte ha honom till kung över oss.” Vad händer då? ”Den som inte tror skall bli fördömd.”
Slutligen kommer de som inte ville ha med
honom att göra, att få precis vad de bad om.
Nästa
gång: De onda vingårdsarbetarna