liknelser om domen – IV Matteus 21:33-46; Markus 12:1-12; Lukas 20:9-19

De onda vingårdsarbetarna

av Mark Braun

Det kan verka dåraktigt att jordägaren skickade sin son att bli dödad av ett gäng ligister, men det visade sig att arrendatorerna var de verkliga dårarna.

Aposteln Paulus kallade en gång korsets budskap för ”en dårskap för dem som blir förtappade”, men Gud beslöt” att genom den dårskap som predikades frälsa dem som tror”.

Det finns mycket ”dårskap” i Jesu liknelse om de onda vingårdsarbetarna, men det är inte bara Gud som står för den.

Den dåraktige jordägaren

Vi kan förstå hur en rik jordägare lägger ner stor omsorg och möda på sin vingård. Han planterar den, bygger en mur omkring den, gräver ut en vinpress och bygger ett vakttorn. För honom verkade det vettigt att arrendera ut den till bönderna i trakten som fick bruka den och ge honom hans del av vinsten.

Men vilken jordägare skulle sända tjänare efter tjänare till sin vingård bara för att se hur de blir misshandlade av arrendatorerna? Och vilken jordägare skulle sända sin egen son till ett sådant gäng med ligister? Var det inte naivt att tro att arbetarna skulle ha ändrat inställning?

Evangeliet är en dårskap, säger Paulus, men ”Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor”. Det är Gud som är jordägaren, tjänarna är profeterna och Jesus den älskade sonen. Vingården är alla de förmåner, rättigheter och välsignelser Gud ger sitt folk.

De dåraktiga arrendatorerna

Men om vi kan tycka att jordägaren handlade dåraktigt visar det sig ändå att arrendatorerna var de verkliga dårarna. Vad hade de att vinna med att slå den första tjänaren, döda den andra och stena den tredje? Den frånvarande jordägaren är för långt borta, måste de ha resonerat, och det är för mycket besvär för honom att komma hit och kräva sin rätt.

Och hur stor var chansen att de skulle kunna behålla egendomen för sig själva om de dödade sonen? De kanske hade fått för sig att ägaren var död och att hans son nu kom för att ta sin egendom i besittning. De kanske antog att ägaren hade överlåtit allt på sin son. Judisk lag föreskrev att den som hade brukat jorden i tre år ansågs som dess ägare om ingen annan hävdade äganderätt till den.

Därför dödade de sonen och för att göra ont värre slängde de hans kropp över vingårdsmuren.

Arrendatorerna avslöjade sina hjärtans inställning då de sa: ”Låt oss döda honom, så får vi arvet.” Det var detta som var problemet: de hade börjat tänka att vingården egentligen hade tillhört dem hela tiden. De trodde att de kunde göra som de ville och aldrig bli ställda till svars.

”Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? Jo, han skall komma och döda dessa vingårdsarbetare och lämna vingården åt andra.” Den som de förkastade och mördade skulle bli den uppståndne Herren, hörnstenen för Guds folk. Ett judiskt ordspråk lyder: ”Om en sten faller på en lerkruka, ve den lerkrukan. Om lerkrukan faller på stenen, ve lerkrukan. I båda fallen, ve lerkrukan!”

Låt dig inte luras: Gud menar allvar

Så är det med Jesus: ”Var och en som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder.”

Det som började som en udda och osannolik berättelse blev plötsligt farligt närgången: ”De förstod att det var om dem han hade talat i denna liknelse.”

Låt dig inte luras: Gud tar sitt evangelium på dödligt allvar. Han sände sin Son till korset för att kunna skänka oss det, men han kommer att ta tillbaka det från dem som försmår det.

Nästa gång: Bröllopsfesten

Den apostoliska trosbekännelsen

Jag tror på Gud – min Skapare

Vi har en Skapare som kärleksfullt har format oss för sitt syfte.

av Wayne Laitinen

Efter tre frikännande domar dömdes slutligen USAs kände ”dödshjälpsläkare”, Jack Kerkovian, till fängelse för att med tre dödliga injektioner ha hjälpt en dödssjuk 52-årig man att ta sitt liv. Läkaren hade videofilmat hela förloppet. Dessförinnan hade han enligt egen utsago hjälpt 130 andra att avsluta sina liv. Ungefär samtidigt legaliseras dödshjälp i Nederländerna. Legaliseringen innebar endast att gällande praxis nu också blev laglig. Mellan november 1998 och januari 2000 hade landets läkare hjälpt sammanlagt 2565 obotligt sjuka att begå självmord. I Schweiz har dödshjälp varit tillåten i privata hem ända sedan 1987, men nu är det också tillåtet på vårdhem.

I Sverige förespråkar Liberala ungdomsförbundets ordförande Birigtta Ohlsson att ”människor själva borde få besluta om en så viktig händelse som sin egen död, när de genomgår ett stort lidande.”

De som tar sina liv genom dödshjälp har ju själva velat avsluta sina liv. Eftersom deras liv är inte är våra, med vilken rätt kan vi då säga att de inte får göra så?

Vi känner stor fasa för de många spädbarnsmorden – flickmorden – i Indien, som begås därför att många döttrar mycket ofta innebär ekonomisk ruin för en familj. Ett riskorn i munnen på den nyfödda gör slut på det bräckliga livet. Samtidigt har den fria aborten blivit en helig ko, ja en mänsklig rättighet i välfärdens Sverige. ”Abort kan väl inte jämställas med mord? Kvinnan måste ju ha rätt till sin egen kropp och vad som händer i den!”

Allt har blivit fel

Heterosexuella affärer och homosexuella äktenskap; vi har glömt bort varför någonting över huvud taget kan vara fel.

Under de senaste 50 åren har det trummats in i våra huvuden att vi bara är en naturens tillfällighet. Det som började som en teori om evolution lärs ut som fakta och sanning. Och den har slutligen nått fram till den logiska slutsatsen: Eftersom vi inte har någon att tacka för vår existens är vi inte skyldiga någon vår lydnad. Var människa är sin egen gud. (Var har vi hört det förr?)

Placera nu alla dessa egon på en och samma planet. Det leder till en kall och grym gudavärld. Vilken gud är den rätte idag?

Ja, de gamla normerna har kasserats. Tillförlitliga bevis hjälper inte. Den som mutar, mobbar och skrämmer bäst är Zeus för en dag. Och, får jag tillägga, bara för en dag. Dagens ”icke skyldig” i en mänsklig domstol kan mycket väl följas av morgondagens straffskadestånd.

Två inkräktare stör det självupptagenhetens spel vi spelar: födelsen och döden. Det är två frågor som pockar på vår uppmärksamhet då vi står vid det nyfödda barnets genomskinliga plastsäng på BB eller vid en kista som ska sänkas ner i graven. ”Har vi någonting att säga till om angående vår ankomst hit?” ”Har vi möjlighet att förhindra vår bortgång?” Det självklara svaret är: ”Nej.”

Men detta leder till mer bekymmersamma frågor: ”Vem har det då?” Och: ”Hurdan är han?”

Kristus ställer allt till rätta

I all denna förvirring ropar en ensam röst: ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.”

Rösten tillhör Kristi brud – Kyrkan. Hon påminner oss om att vår moraliska minnesförlust är ett symptom på vårt dödliga myteri mot den Gud som så kärleksfullt skapade oss till sin avbild. Vi kan skilja på rätt och fel. Men vi använder inte vår kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, vårt förnuft och alla sinnen till att tjäna honom. Skaparens domslut är entydigt: ”Jord är du, och jord skall du åter bli.”

Men när Kyrkan säger: ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”, säger hon det utan att darra. Hennes röst är lugn och frimodig, som om hon inte hade något att frukta från sin Skapare.

Och det har hon inte. Hon har blivit undervisad i den helige Andes skola. Där har hon lärt sig att Gud såg hennes dilemma och offrade sig själv för att köpa henne fri. Förutom att han har gett sig själv åt henne har han också gett henne allt hon någonsin behöver.

Eftersom nådens medel har verkat tron i våra hjärtan talar vi också med Kristi Kyrkas lugna, frimodiga röst.

Våra ögon har blivit öppnade så att vi ser vårt universum på ett sätt som bara Guds barn kan se det. Vi kan svepa över natthimlen med ett teleskop och veta att han har skapat galaxerna av ingenting – för vår skull. Vi kan se hans kärlek till oss i mikroskopets förstoring. Vi hör hur Gud blir prisad i fåglarnas körsång och i en Bachkoral. Vi häpnar då vi ser vigheten hos en olympisk gymnast i den ojämna barren. Oavsett om hon vet om det eller inte ärar hon Skaparen. Vi känner ödmjukhet inför den milda handen som i Jesu namn räcker en mugg kallt vatten till åldringen på serviceboendet.

Med särskild omsorg formade han oss av jord från marken. Han blåste in livsande i vår näsa och så blev vi en levande varelse. Frimodigt bekänner vi att Fadern har skapat oss till sin avbild och för sina syften. Allt vi är och har och gör är ett verk av honom som älskade oss. Vi är det folk han har format åt sig för att vi ska höja hans lov (Jesaja 43:21).

Det finns ingen större glädje på jorden. Det kommer inte att finnas någon större glädje i himlen.

Wayne Laitinen är pastor i Gethsemane Lutheran Church i Oklahoma City, USA

Jag tror på Gud Fader allsmäktig,

himmelens och jordens skapare.

Jag tror på Jesus Kristus,

hans enfödde Son, vår Herre,

vilken är avlad av den Helige Ande,

född av jungfrun Maria,

pinad under Pontius Pilatus,

korsfäst, död och begraven;

nederstigen till helvetet,

på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,

uppstigen till himmelen,

sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,

därifrån igenkommande

till att döma levande och döda.

Jag tror på den Helige Ande,

en helig allmännelig kyrka,

de heligas samfund,

syndernas förlåtelse,

kroppens uppståndelse

och ett evigt liv. Amen.

påstådda motsägelser i Bibeln

Skillnader mellan olika avskrifter

av Forrest Bivens och John Schuetze

David kom hem en helg för att vara med på sin brors konfirmation. Vid konfirmationsgudstjänsten citerade pastorn Matteus 24:35: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.”

David tyckte att det löftet ingav honom mer oro än det tröstade honom. Redan på väg hem från kyrkan protesterade han: ”Det som Bibeln säger stämmer inte med verkligheten!”

”Vad menar du, David?” frågade Johanna, tydligt bekymrad för sin son.

David förklarade: ”Man påstår att Jesus sa att hans ord aldrig skulle förgå. Det stod ungefär likadant i min konfirmationsvers. Det var Psalm 119:89: ”För evigt, Herre, står ditt ord fast i himlen.” Man lär oss att Bibeln är inspirerad, evig och inte förändras – att den alltid är likadan så att vi känner igen innehållet. Men faktum är, det vet jag alldeles säkert, faktum är att många ord i Bibeln redan har gått förlorade. Vi kan inte vara säkra på vad som stod i Bibeln från första början.”

Lite sarkastiskt lade David till: ”Jesu ord kanske står fast i himlen, men de står inte fast här på jorden och därför är de inte pålitliga som de utlovar.”

Så fort Jimmy hade hört sin sons ord drog ett svagt leende över hans ansikte. ”Är det felen i manuskripten eller ”textvarianterna”, som de brukar kallas, som du syftar på?”

”Ja”, svarade David, ”och det finns hundratals sådana fel! I bibelmanuskripten som våra översättningar grundar sig på saknas en del ord och ibland är det motsatta ord, ja, ingen vet säkert vad som egentligen stod i originalen. Och det motsäger många bibelställen.”

”Både jag och mamma förstår vad du menar och nyligen hade vi liknande funderingar, sa Jimmy och Johanna nickade medhållande. ”Får vi berätta för dig vad vi har lärt oss och vad som var till hjälp för oss?”

”Okej,” sa David, och så fort de kom hem gick de och satte sig i vardagsrummet.

Jim började med att säga: ”Låt oss villigt erkänna att det finns tusentals läsarter i de bibliska manuskripten. Innan man hade uppfunnit boktryckarkonsten tillverkade man nya kopior av böcker genom att långsamt och metodiskt skriva av dem för hand. I en sådan process uppstår undantagslöst en del fel, beroende på skrivarnas ofullkomligheter. Vid något tillfälle hände det att någon skrivare avsiktligt ändrade i texten så att den skulle passa hans egen tankegång eller lära. Eftersom vi inte har tillgång till de ursprungliga manuskripten måste vi nöja oss med dessa senare avskrifter och deras olika läsarter.

”Men hur kan vi då hävda att vi har Guds ord eller säga att hans ord aldrig förgår?” envisades David.

”Genom att hålla ett par sanningar i minnet. Det faktum att en skrivare stavade fel till ett ord eller bytte ut ett ord mot ett annat innebär inte att den ursprungliga testen förlorar sin inspiration eller blir till något mindre än Guds ord. Vi kan göra en jämförelse. Att människan nu har en ond och syndig natur ändrar inte det faktumet att mänskligheten skapades fullkomlig och helig. Vi ska aldrig blanda ihop Bibelns ursprungliga inspiration och ofelbarhet med hur texten har bevarats åt oss.

Om vi utgår ifrån att den ursprungliga texten med tiden har blivit förvanskad av skrivare eller genom skador, måste vi granska vilken typ av varianter det finns. Gör de verkligen vår nuvarande bibeltext otillförlitlig eller tvivelaktig? Det skulle vara en oförsvarlig slutsats och en stor överdrift. En överväldigande majoritet av alla varianter påverkar inte på något sätt budskapets innehåll, utan kan jämföras med vanliga tryckfel som vi kan hitta i allt tryckt material.

”De få varianter som påverkar betydelsen av en vers består för det mesta av ett enda ord eller till och med av en enda bokstav – och dessa få varianter förändrar inte Bibeln lära. Den här sista punkten förtjänar att upprepas. Ingen enda biblisk lära förändras eller sätts på spel genom någon av de olika läsarterna eller av ord som fattas på grund av att ett manuskript har blivit skadat. Guds ord, dvs hans tankar och budskap till världen har blivit bevarat åt oss fullkomligt intakt och tillförlitligt.”

”Fast jag tycker att om Gud inspirerade de ursprungliga texterna skulle han ha kunnat bevara den texten och inte tillåta att det uppstod varianter eller skador på manuskripten, hävdade David logiskt och med en sarkastisk ton.

”Vi har funderat på det också,” svarade Johanna mjukt. ”Det är självklart att Gud genom ett under skulle ha kunnat förhindra att skrivarna gjorde några fel, precis som han gjorde med författarna till Bibeln. Men det gjorde han inte. Ändå har han bevarat sitt Ord så att dess mäktiga och rätta budskap och mening finns kvar trots alla textproblem. Vi har förlorat de ursprungliga dokumenten, men orden i dessa dokument har vi kvar genom kopior som gjordes innan originalen gick förlorade. Ju mer vi studerar alla vittnesbörd inom det här ämnet, ju mer förstår vi hur underbart, om än inte mirakulöst, Gud gått tillväga då han har bevarat sitt gudomliga ord och den bibliska texten – med hjälp av ofullkomliga skrivare.”

Jimmy lade till: ”Några har till och med föreslagit att Gud tillät textvarianterna att uppkomma för att stimulera människor att studera Bibeln ännu noggrannare. Andra har sagt att Gud kanske gjorde det för att förhindra att människor att dyrka avgudar. Om vi hade ett originalporträtt av Kristus eller en träbit från det ’ursprungliga korset’ på Golgata, skulle många använda dem till vidskepelse och dyrka dem som reliker med magisk kraft. Och om de ursprungliga bibeltexterna med författarnas egen handstil hade bevarats åt oss genom ett under, skulle många bli alldeles hänförda av dem men inte använda dem på rätt sätt, som Guds budskap om lag och evangelium, om människans synd och Guds nåd.”

”Fast Gud har aldrig talat om för oss varför han tillåter att olika läsarter existerar. Men han har lovat oss att hans Ord ska förbli intakt och vi har hans ord trots alla varianter.”

”Så det ni säger till mig är, att det jag saknar inte är en pålitlig Bibeltext utan tro på den texten. Stämmer det? frågade David rättframt.

Av sin mor fick han ett lika rakt svar: ”Ja, och vi erkänner att vi i viss mån har samma problem, och det har allt Guds folk. Oärliga bibelkritiker överdriver textvarianternas betydelse, och om vi inte är försiktiga kan vi luras att härma efter deras negativism i stället för att läsa på vår läxa och låta Skriften försvara sig själv. Vi vill uppmuntra dig att fortsätta ställa ärliga frågor och söka ärliga svar.”

David medgav tyst att det var ett gott råd.

Forrest Bivens och John Schuetze är lärare vid Wisconsin Lutheran Seminary, Mequon, USA.

Två män och en båt

av John Vogt

"På din befallning vill jag lägga ut näten." Lukas 5:1-11

En stor folkhop trängde sig inpå Jesus för att höra Guds ord, när han stod vid Petrus fiskebåt på stranden vid Gennesarets sjö. Petrus, som kallas ”Den store fiskaren,” jobbade. Tillsammans med sin arbetskamrat rengjorde Petrus sina nät. De skulle inte kunna fiska på kvällen om näten inte var i ordning. Petrus och hans kompanjon fiskade inte för nöjes skull. Fisket var deras levebröd. Petrus var gift. Hans svärmor bodde hos honom. Petrus hade munnar att mätta och människor som var beroende av honom. Han hade starka skäl att förbereda sig för sitt jobb.

I. Petrus satte det viktiga i första rummet

Men Herren behövde Petrus denna dag. Människor som inte hade den frälsande tron ville lyssna på Jesus och höra det eviga livets ord som Jesus erbjöd. Men det var nästan omöjligt för Jesus att predika det eviga livets ord på grund av de många människorna. Då bad Jesus Petrus om hjälp. Jesus steg i Petrus båt och bad denne lägga ut lite från land, så att alla människorna kunde se och höra honom. Hur svarade Petrus? Ville han ge Jesus den tiden? Kunde han ge Jesus företräde framför det viktiga världsliga arbetet som han behövde sköta?

Ja, det kunde han, och han gjorde det. Petrus lämnade sitt arbete på stranden och lade ut båten lite från land så att Jesus kunde sitta och undervisa folket från båten. Villigt och kärleksfullt satte Petrus det viktiga i första rummet. Han tvekade inte.

Idag säger Jesus till oss: Sätt det viktiga i första rummet. “Sök först Guds rike och hans rättfärdighet,” säger Jesus i bergpredikan. Vi kristna vill ta sakerna i tur och ordning på grund av vår kärlek och tacksamhet för vad Gud har gjort för oss genom Jesus. Vår önskan är att tjäna Gud och att frambära våra kroppar till honom “som ett levande och heligt offer som behagar Gud.” Vi tar sakerna i tur och ordning när vi tror på Guds ord och gör vad ordet säger. Så här uttryckte Jesus det: “Inte skall var och en som säger ‘Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja” (Matt. 7:21).

När Jesus hade slutat undervisa, sade han till Simon: “Far ut på djupt vatten och lägg ut era nät till fångst.” “Mästare, vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men på din befallning vill jag lägga ut näten.” Petrus ville lyda Herrens bud trots att det var dåraktigt. Galiléens fiskare lade inte ut sina nät på sjöns djupa platser. De visste av erfarenhet att det var bättre att fiska vid stranden där vattnet är grundare. Och varje galileisk fiskare visste att man inte fiskar under dagens hetta när solen skiner klart. Det är bäst att fiska på kvällen eller natten när det är kyligt. Om Petrus gjorde vad Jesus befallde, skulle han utsätta sig för löje. Alla människor där visste var man skulle fiska och när man skulle fiska. De skulle få ett gott skratt på Petrus bekostnad om han for ut på djupt vatten och lade ut sina nät som Jesus hade sagt.

Det var med avsikt Jesus befallde något som skulle låta dåraktigt för kunniga fiskare. Jesus ville att Petrus skulle lägga undan sin erfarenhet och sitt förnuft, och att han helt enkelt skulle tro på Jesu ord i stället. Han skulle helt och hållet ledas av Herrens ord.

Så fortsätter det idag! Gud bygger sin kyrka på ordet, som det upptecknats och bevarats åt oss i Bibeln. Paulus beskriver kyrkan som “uppbyggd på... profeternas grund” -- dvs uppbyggd på Gamla testamentet som gavs av profeterna som predikade Guds budskap till sin tids människor och sedan skrev ner detta budskap för kommande tider. Kyrkan är också uppbyggd “på apostlarnas grund,” dvs uppbyggd på Nya testamentet som gavs av apostlarna som Jesus undervisade och skickade ut för att predika de goda nyheterna att förlåtelse och evigt liv kommer genom tro på Jesus. Bibeln är Guds inspirerade och ofelbara ord. Den skall vara den enda normen och vägledningen för allt i kyrkan.

Jesus ville att Petrus skulle kasta bort sitt förnuft och många års personlig erfarenhet och i stället tro på Jesu ord. Petrus gjorde precis det! Han for ut på djupt vatten och lade ut sina nät. Här har vi ett fall där någon satte det viktiga i första rummet. Petrus förnuft var inte av betydelse, och inte hans goda rykte, och inte vad andra kunde tycka heller. Herrens ord gick före allt annat. “Eftersom du säger det, Herre, ska jag göra det,” svarade Petrus.

II. Jesus använder sin makt för att välsigna

När Petrus lydde Herrens bud och lade ut näten, fångade de en så stor mängd fisk att näten höll på att gå sönder. Genast hade Petrus flera fiskar än han kunde ta hand om - och flera än han behövde. Jesus välsignade Petrus så mycket att överflödet faktiskt blev ett problem. Båten började sjunka. Den var inte byggd för en sådan fångst. Jesus använde sin makt för att välsigna Petrus med fiskar att mätta hans familj, nog och över nog. Att ge Petrus så mycket fisk var en liten sak i universums historia, men den var viktig för Petrus. Jesus har allsmäktig kraft, och han vill använda den för att hjälpa sina troende, även om det bara är ”en liten sak” som vi bekymrar oss för.

Jesus visade emellertid Petrus och oss att han har särskild omsorg om sådant som verkligen har betydelse. Petrus reaktion på undret som Jesus gjorde var att se sin ovärdighet. Han föll ner för Jesus. “Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.”

När vi noggrant undersöker våra liv i Guds heliga lags ljus, när vi erkänner att alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädnad i jämförelse med Guds härlighet, när vi kommer ihåg att vi ska stå framför den fullkomlige domaren på domedagen, då inser vi hur ovärdiga vi är. Vår synd fördömer oss! Luther skrev i De 95 tesernas första tes: “När vår Herre och Härskare Jesus Kristus sa: ’Omvänd er,’ ville han att den troendes hela liv skulle vara ett liv i omvändelse.” Den kristne är medveten om sina synder och litar på Guds förlåtelse.

Jesus sa inte emot Petrus bekännelse att han var syndig och ovärdig. Jesus sa inte: “Så illa är det inte, Petrus. Du är inte så dålig. All har små svagheter.” Jesus förringade inte Petrus syndighet. I stället förlät Jesus Petrus hans synder och försäkrade honom om att han skulle använda den förlåtne Petrus som sin tjänare. Jesus svarade: “Frukta inte. Härefter skall du fånga människor.”

Petrus och de andra apostlarna skulle föra ut det mäktiga evangeliet till världen, till den värld som bestod av egenrättfärdig judendom å ena sidan och omoralisk hedendom å den andra. Det var föga hopp om att evangeliet skulle triumfera över alla andra religioner. Men apostlarnas tvivel förjagades. Jesu under visade hans allsmäktiga kraft. Jesu ord hade åstadkommit det. På samma sätt skulle hans ord ge en stor fångst när apostlarna följde sin kallelse och blev evangeliets fiskare.

Jesus har makt att hjälpa till med i livets små och obetydliga saker. Bibeln säger: “Av honom, genom honom och till honom är allting” (Rom 11:36).

Jesus använder också sin makt för att välsigna oss i livets viktigaste fråga. På långfredagen ropade han från korset. “Det är fullbordat.” Nu kan vi syndare som är svaga och ofullkomliga glädja oss. “Det är fullbordat.” - Vår syndaskuld är betald. Nu är vi Guds barn på grund av Jesu offer. Jesus har använt sin makt så att evangeliets goda nyheter har predikats för oss och så att vi har fått tro genom det. Nu vill Jesus att vi också blir människofiskare, så att andra får samma välsignelser.

Idag ropar Jesus: ”Sätt det viktiga i första rummet. Tro på mitt ord och tjäna mig troget. Sedan ska ni också lära er att ordet är mäktigt och Gud ska använda det för att välsigna er. När ni delar detta mäktiga ord med andra, ska jag göra er till en välsignelse för dem.”

KELK-konferens i Lettland

Konfessionella evangelisk-lutherska konferensen, KELK, har 16 medlemskyrkor från hela världen. Vid nästa internationella möte som är planerat att hållas i Göteborg i april nästa år hoppas vi kunna uppta ytterligare tre bekännelsetrogna kyrkor som medlemmar i KELK. I KELK kan små bekännelsetrogna kyrkor från hela världen bli styrkta i gemenskapen med andra kyrkor som är fria från falsk lära och inte heller har några band till kyrkor som hyser falsk lära. Det är alltså en gemenskap där vi kan bli uppbyggda i vår heliga tro utan att utsätta oss för den andliga fara som falsk lära innebär. Det finns inget alternativ till KELK för en kyrka som vill hålla sig till bibeln och den lutherska bekännelsen. När vi ser ut över världen så är det bland medlemskyrkorna i KELK vi finner den oförfalskade bibliska bekännelsen.

Europaregionen för KELK samlades till möte den 26-28 april i Riga. Värd för mötet var den bekännelsetrogna lutherska kyrkan i Lettland. De hade ordnat konferensen i ett luxuöst hotell vid havet strax utanför Riga. Hotellet byggdes en gång för att högt uppsatta kommunister från Sovjet skulle kunna vila ut vid havet. Man kan undra vad de skulle ha tänkt om de fått veta att företrädare för de lutherska kyrkor som de förföljde skulle samlas i dessa salar sedan deras egen makt blivit bruten. Världsliga makter uppstår och går under men Guds lilla hjord består eftersom Gud själv uppehåller den.

Delegater från Sverige, Norge, Finland, Tyskland, Tjeckien, Bulgarien, Ukraina, Ryssland och Lettland deltog i mötet. Vi fick höra rapporter från arbetet i de olika länderna. Det verkar som om Gud just nu öppnat en dörr för evangeliet i Ukraina. Där önskar så många människor bli medlemmar i kyrkan att de har svårt att hinna ta emot alla. Den lutherska kyrkan i Ukraina har på kort tid växt och blivit den numerärt största bekännelsetrogna kyrkan i Europa.

De föredrag som framfördes handlade på ett eller annat sätt om förhållandet mellan kyrkan och staten. Pastor Ilars Plume, Lettland, talade över ämnet: ”Statens och kyrkans roller enligt Skriften.” Han betonade att staten är inrättad för folkets bästa för att skydda dem från skada och främja folkets välgång. Staten utövar sin makt utifrån den naturliga lagen. Det yttersta syftet med staten är att bereda plats för kyrkans existens. Kyrkan har ingen omsorg om denna värld utan har i uppgift att föra människor till omvändelse och syndernas förlåtelse.

Stefan Hedkvist framförde LBKs bidrag. Föredraget handlade om att upprätta ”fria” kyrkor. Han visade att Gud genom historien samlat ett folk åt sig här på jorden och fört dem samman kring Guds ord och sakrament och genom sin Ande drivit dem att förhärliga Gud i ord och gärningar. Detta är inte en organisationsfråga i första hand utan något som Gud utför i alla tider utan att Guds fiender kan hindra det. Vi känner igen Guds folk på deras bekännelse i ord och gärningar. När vi upptäckt var man bekänner sig till allt Guds ord så är frågan vilken kyrka vi skall tillhöra avklarad för vår personliga del.

Pastor Gerhard Wilde, Tyskland, tog i sitt fördrag upp hur vi skall vittna för medlemmar i statskyrkan. De flest lutherska frikyrkor är omgivna av territoriella kyrkor. I dessa kyrkor blandas sanning och lögn och många av statskyrkornas medlemmar är nöjda med ett nominellt medlemskap och vill inte bli störda i sitt världsliga levnadssätt. I denna miljö är det vår uppgift, inte i första hand att vinna nya medlemmar, men att vittna om det sanna budskapet, evangeliet om frälsning i Kristus Jesus. Vi har även skyldighet att varna för den själafara den falska läran innebär. I och med våra kyrkors medlemskap i KELK vittnar vi också tillsammans i denna gemenskap om Guds sanna ord inför de liberala nationella kyrkorna. Pastor Wilde visade också på många praktiska tillvägagångssätt som kan användas för att nå ut med evangeliet.

Pastor Gregory Bey, Bulgarien, visade i sitt föredrag att statens och kyrkans olika uppgifter och syften är klart definierade och att de inte skall sammanblandas. Däremot är de inte åtskilda i absolut mening och därför kan ett visst samarbete ske i yttre angelägenheter. Han visade också många exempel på samarbete mellan kyrkan och staten utan att vars och ens ansvarsområde sammanblandades. Deltagarna vid konferensen fick också komma med exempel på hur deras respektive kyrka samarbetade med staten i yttre angelägenheter. Det kunde gälla exempelvis skatter, offentlig service, väg och vatten, hyra av lokaler, samarbete när det gäller skolor och sjukvård osv. Kyrkorna i öst vittnade om att staten på olika sätt hindrade kyrkans arbete.

Pastor Mark Grubbs, Tjeckien, lyckades teckna en bild av förhållandet mellan stat och kyrka under två tusen års kyrkohistoria. Historien visar att förhållandet mellan kyrkan och staten i stort sett hela tiden varit sammanblandat. Omväxlande har staten ryckt åt sig uppgifter som Gud gett kyrkan eller kyrkan ryckt åt sig statens uppgifter. Endast på få platser och egentligen mycket sent i historien har kyrkan och staten hållit sig till sina respektive uppgifter.

Förutom diskussionen kring föredragen förberedde konferensen också ett förslag som gällde tillvägagångssättet när nya kyrkor skall bli medlemmar i KELK. Konferensen inramades av andakter ledda av de olika deltagarna. Pastor Egil Edvardsen skötte ordförandeskapet på ett utmärkt sätt.

På fredagen firade deltagarna nattvardsgudstjänst i den kyrka som församlingen i Riga hyr för sina gudstjänster. Det är en mycket vacker kyrka i Gamla stan. Tim och Sara Buelow hade utformat liturgin för den högtidliga gudstjänsten. Pastor Tim Buelow förrättade liturgin och pastor Gudars Bakulis predikade. Sara Buelow bidrog till att göra gudstjänsten högtidlig med orgelmusik.

Efter gudstjänsten visade våra värdar Augsburg Institut. De ger ut en tidning med stor spridning. Flera av pastorerna i den lettiska kyrkan är engagerade i skilda arbeten för Augsburg Institut. På lördagen fick vi en guidad tur i Rigas gamla stad. Denna stadsdel hade klarat kriget utan större skador och består av många vackra gamla byggnader och kyrkor.

På söndagen firade deltagarna gudstjänst i olika församlingar. Jag besökte församlingen i Kekava där Ilars Plume tjänar som pastor. De samlas sedan tre år i en bilverkstad. De inreder vad som förefaller vara ett manskapsrum till gudstjänstlokal på söndagarna. Församlingen har funnit denna fristad efter att ha drivits bort från två tidigare kyrkolokaler. Församlingen håller dock på att bygga en kyrka på byns högsta punkt. Byggnaden kommer att bli mycket vacker när den blir färdig men just nu är det stillestånd i byggandet på grund av brist på pengar. Bygget bar också spår av det motstånd kyrkan möter i form av hotelser skrivna på väggarna och viss vandalisering.

Efter denna uppbyggliga KELK-konferens ser vi fram emot att få möta våra trossyskon igen i Göteborg nästa år.

Några bilder från konferensen hittar ni här: http://www.geocities.com/ukrlutheran/celc2001.htm

Stefan Hedkvist

Vårläger i Göteborg

I slutet av April samlades ca 30 ungdomar till ett läger i Göteborg. Under fyra härliga dagar kunde vi umgås med såväl gamla som nya medtroende. Lägret blev minst sagt internationellt då sex olika nationer var representerade. Från Tyskland, Finland, Norge, Bulgarien och Amerika kom de vallfärdande.

Pastor John Vogt ledde bibelstudierna som hade två olika inriktningar. Den ena var en snabb genomgång av Uppenbarelseboken och den andra handlade om hur vi ska fatta kristna beslut. Samtliga lektioner hölls på engelska. Under bibelstudierna på förmiddagen höll vi till på ”Fågeln” som är församlingens kyrkolokal. Eftermiddagarna var alltid fyllda med varierande aktiviteter som exempelvis bowling och besök av innerstad och Liseberg, vilka alla verkligen uppskattade.

Pastor John Vogt och hans familj och Susanne Lund var snälla och ställde upp med bostad. I Susannes lägenhet fick flickorna husrum och hos familjen Vogt sov pojkarna. Vi var femton flickor i Susannes ”etta” (!) men det gav oss tillfälle till ett flertal givande pratstunder.

Det är alltid roligt att träffa kristna vänner, gamla som nya. Vi bor långt ifrån varandra vilket medför att våra möten sker väldigt sällan. Men när vi träffar våra trosyskon stärks vi i tron och styrkan i tron hjälper oss att tackla vardagen.

Lägret i Göteborg var verkligen uppskattat av alla. Förhoppningsvis kommer vi få uppleva ytterligare liknande läger i Göteborg.

Hälsningar Kristina Svenson

Baksidan:

Herrens sändebud

Bed också för mig, att ordet ges åt mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd. För dess skull är jag ett sändebud i bojor. Bed att jag predikar det så öppet och fritt som jag bör. (Efesierbrevet 6:19,20)

Vad ska jag säga? Den frågan ger mig ångest då jag tänker på min otroende granne tvärs över gatan. Vad ska jag säga? Den frågan ger mig ingen ro då jag tänker på mitt ansvar gentemot en familjemedlem som har gått bort från Herren.

Jag vet att det är mitt privilegium att få vara Jesu sändebud. Jag vill berätta om min Frälsare för människor i min närhet. Jag vill vara Guds redskap som kallar människor till omvändelse och visar dem Guds kärlek i Kristus. Men min rädsla tar överhanden, mina läppar förblir förseglade, och Guds budskap förblir outtalat – och det bara för att jag inte vet vad jag ska säga.

Har du känt det likadant – otillräcklighet inför uppgiften att gå och berätta om Jesus? Du är inte ensam.

Paulus, Efesierbrevets författare, kallar sig ”ett sändebud i bojor”. Han visste åt vem han arbetade, han visste vem han representerade. Till och med den store aposteln Paulus kände sig otillräcklig för uppgiften. Men han visste att som ett sändebud för Herren var hans uppgift att endast tala de ord Gud gav honom att tala. Han bad efesierna: ”Bed också för mig, att ordet ges åt mig…”

Tänk dig in i ett sändebuds uppgift. Sändebud representerar inte sig själva, de talar på deras uppdrag som har sänt ut dem. Troget ska de vidarebefordra det budskap de har fått. Sändebud ska förmedla det som har blivit givet åt dem, varken mer eller mindre

Gud har gett dig och alla kristna förmånen att tjäna som sändebud till världen. Budskapet vi förmedlar är inte vårt eget. Det är inte vårt ansvar att komma på nya smarta och uppfinningsrika sätt att förbättra budskapet. Vårt uppdrag som sändebud är endast att förmedla budskapet från vår Herre. Vi talar på Herrens vägnar då vi av kärlek och omsorg påpekar att synden fördömer. Vi talar på Herrens vägnar då vi tröstar ett krossat hjärta genom att förmedla det ljuvliga budskapet om förlåtelse och rening i Jesu blod.

Vad ska jag säga? Ingenting annat än det som Gud ger mig att säga – varken mer eller mindre.

Min Frälsare och Kung, ge mig de ord jag ska säga i ditt namn, så att jag kan vara ett troget sändebud från dig. Amen.

Baksidan 4-01

För att behaga Gud, inte människor

Eftersom Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet talar vi som vi gör, inte för att vara människor till lags utan för att behaga Gud, som prövar våra hjärtan. (1 Tessalonikerbrevet 2:4)

Hur frestande kunde det inte ha varit för Paulus att ändra på evangeliets budskap som hade blivit anförtrott åt honom! Han hade kanske inte blivit lika mycket förföljd om han hade sagt till de judar som hade svårt att acceptera sanningen att Jesus från Nasaret var Messias, att det inte gjorde något om de fortsatte att vänta på en annan Messias ännu en tid.

Livet kanske inte hade varit lika smärtsamt för honom om han hade sagt till sina hedniska åhörare att den Frälsare som han skulle berätta för dem om passade bra in i deras mytologiska gudavärld som ytterligare en gud vid sidan om Zeus eller Herkules.

Men Paulus gjorde klart för de troende i Tessalonika att han inte kunde eller ville ändra på evangeliets sanning. Gud själv hade anförtrott det budskapet åt Paulus. Med detta frimodiga uttalande ställde sig Paulus i bredd med Petrus och Johannes som flera år tidigare inför det judiska Stora rådet hade sagt: ”Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört” (Apg 4:20). ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta” (v 12).

Idag behöver vår värld få höra Guds ord förkunnas uppriktigt och ärligt i all sin sanning av Guds folk – av oss alla – oavsett om vi är Ordets offentliga tjänare eller om vi som lekmän tar vårt ansvar inom alla troendes prästadöme. Likt alla de trogna som gått före oss, har vi blivit vägledda av Anden att bekänna att Jesus är ”Messias, den levande Gudens Son” (Matteus 16:16). Vi vet att utan tro på Jesus finns det inget hopp om evigt liv. Det finns bara ett namn som frälser. Vi drivs av Kristi kärlek att tala om för andra att Gud har försonat världen med sig själv genom Kristus, som Paulus skriver till korintierna (2 Kor 5:14).

Vi känner denna sanning i våra hjärtan. Att praktisera den är svårt. Det anses inte väluppfostrat att tala om synden och syndens konsekvenser. Det är inte populärt att kalla syndare till omvändelse. Det är inte inne att säga att det bara finns en Frälsare och bara en väg till himlen. Så kommer det att vara för Guds folk i den här världen ända tills Herren Jesus kommer tillbaka vid den slutliga domen.

Må Gud ge oss var och en mod att stå i bredd med Paulus, Petrus och Johannes och prisa honom genom att frimodigt bekänna hans namn!

Käre Herre Jesus, vi är svaga, men du är stark. Led oss allt djupare in i ditt ord där vi finner frimodighet och tillförsikt att bekänna ditt namn. Amen.

Red 3-01

Nytt lutherskt prästseminarium i Skandinavien

Herren förmanar sin kyrka genom aposteln Paulus: ”Det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra” (2 Tim 2:2). För att kunna uppfylla det höga och heliga uppdraget Kristus har gett sin kyrka på jorden att göra alla folk till lärjungar genom att döpa dem och lära dem Kristi ord, har Lutherska Bekännelsekyrkan och Stiftelse Biblicum i Ljungby en längre tid arbetat med planer på att starta ett prästseminarium för heltidsstudier. Med hjälp av detta seminarium hoppas vi kunna rekrytera nya pastorer till bekännelsekyrkor i hela Norden. Nu har planerna kommit så långt att vi förhoppningsvis redan nästa höst – 2002 – kan starta en teologisk utbildning i Ljungby.

Pastor John Vogt, som sedan 1998 har varit bosatt i Sverige som Wisconsinsynodens utsände till Lutherska Bekännelsekyrkan, har lagt ner ett grundligt förarbete. Han har inhämtat information från andra lutherska prästseminarier som tillhör kyrkor i den Konfessionella evangelisk-lutherska konferensen, (KELK). Han har fått råd och hjälp med att lägga upp en studieplan som baserar sig på att tillresande teologer håller intensivkurser över 2-4 veckor. Inte minst från våra amerikanska systerkyrkor har vi fått signaler om att de är villiga att bidra med lärarhjälp. Flera av LBKs närliggande systerkyrkor, bl a Finland och Lettland, har visat intresse för att skicka studenter till vårt nya seminarium.

Undervisningen kommer i första hand att hållas på engelska. Detta gör det möjligt också för studenter som inte förstår de skandinaviska språken att delta i undervisningen, och dessutom är urvalet av duktiga och bibeltroende professorer och lärare därigenom mycket större. Målsättningen är att ge Guds kyrka pastorer som vill förkunna Guds ord klart och rent och förvalta sakramenten enligt Kristi instiftelse. Även om merparten av undervisningen sker på engelska, kan den enskilda studenten skriva sina uppgifter och examina på sitt eget modersmål. Seminariet kommer att vara fast grundat på den heliga Skrift och de lutherska bekännelseskrifterna som är samlade i Konkordieboken. Alla lärare bekänner sig till en verbalinspirerad och ofelbar Bibel, och den lutherska läran om Skriften allena, nåden allena och tron allena kommer att var centrum i undervisningen. Detta nya seminarium kommer att dra en klar gräns mot all bibelkritik och läroupplösning som har infiltrerat i stort sett alla teologiska seminarier i hela Norden.

Eftersom syftet med seminariet är att utbilda nya pastorer till tjänst i KELKs medlemskyrkor, riktar sig undervisningen i första hand till medlemmar i KELK-anslutna kyrkor. Men också andra studenter som ännu inte är medlemmar i en KELK-kyrka, men som önskar få mer kunskap om de bibliska sanningarna och den lutherska läran, är välkomna att delta i undervisningen.

Som säkert alla förstår, medför detta ett stort ekonomiskt åtagande för Lutherska Bekännelsekyrkan och Stiftelsen Biblicum. Stiftelsen Biblicum har lovat att stå för huvudkostnaderna genom att bjuda in lärare från systerkyrkor. Vi ber därför alla, som ser värdet av att det utbildas pastorer som är väl grundade i de bibliska sanningarna och som inser att det ständigt behöver rekryteras nya trofasta arbetare i Guds rike, om stöd för våra planer. Det behövs både ekonomiska medel och mycket förbön och uppmuntran i den tid som kommer.

En informationsbroschyr som bl a innehåller en detaljerad studieplan, är under utformning. Både denna broschyr och annan information kan den som är intresserad av det nya lutherska seminariet, få genom att vända sig till det nya seminariets koordinator, pastor John Vogt, tel. 031-45 75 39, e-post: johnvogt@swipnet.se

eller genom att vända sig till Bibel och Bekännelses redaktion.