Kära trosbröder och systrar i LBK!
Här kommer en hälsning från Mankato i Minnesota, USA där jag nu håller på med mitt tredje studieår vid Bethany Theological Lutheran Seminary, som är Evangelical Lutheran Synods (ELS) pastorsutbildning. President George Orvick har sitt kontor i samma byggnad som seminariet, så honom träffar jag ofta. Detta läsår är vi 12 studenter på seminariet, tre utlänningar inräknade: Egons Mudulis från Lettland, Andreas Heyn (som många av er känner) och jag. Fyra lärare undervisar oss. Denna hösttermin studerar vi bl.a. Romarbrevet (på grekiska), de fem Moseböckerna (på engelska), kyrkohistoria (från apostlatiden till ca 1500) och världsreligioner och kulter. Det är ett stort privilegium att få studera vid ett seminarium där man håller Bibeln för att verkligen vara Guds inspirerade, heliga och ofelbara ord. Så fint att vi i LBK nu snart ska starta vårt eget seminarium vid Biblicum i Ljungby. Så viktigt detta är för den konfessionella lutherdomens framtid i Skandinavien!
Mankato är en stad med ca 45.000 invånare och det är en trygg och bra plats att bo på. Bethany Lutheran College (ELS) med sina 400 studenter är bland våra närmsta grannar. Min fru Reiko och vår dotter Sonoko Miriam trivs också bra här, och i år har Sonoko Miriam (5) börjat i skolan, i lekskoleklassen vid Mount Olive (Oljeberget) Lutheran school. Fröken heter Kari och är väldigt trevlig, och det är visst också de andra ca 130 eleverna.
I år har vi också glädjen att träffa LBK-flickorna Rakel Edvardsen och Rebecka Malm ibland. De studerar på Martin Luther College (en WELS-skola) i New Ulm som bara ligger en halvtimmes resa väster om Mankato.
I sommar reste vår familj västerut till Salt Lake City i delstaten Utah, där mormonerna har sitt ursprung, (och där Norge, Sverige och Finland säkert ska vinna en massa guldmedaljer under vinterolympiaden nu i februari). En liten ELS-församling behövde en sommarvikarie att leda gudstjänsterna där två söndagar i rad. Det var väldigt fint att få lära känna de kristna i Hope Lutheran Church. Jag berättade (och visade en diabildserie) om er därhemma i Skandinavien, bl.a. om årskonferensen i Vännäs sommaren 2000. Våra amerikanska trossyskon är alltid intresserade när jag kommer och berättar för dem om LBK och de lovar att be för oss. Många har ju en morfar eller gammelmormor som har emigrerat från Norge eller Sverige, och några har också själva varit på besök där. De blir nog lite överraskade och ledsna för att vi är så ensamma och få och ”små” i vår kyrka, men jag säger att vi måste ”tänka stort” på det: Vi har ju det fantastiskt stora och härliga budskapet om Frälsaren Jesus Kristus som förkunnas bland oss, utan förminskningar och förfalskningar. Vi ska bara vara glada för allt som Gud i sin nåd har gett oss, och förvalta det rätt, ta vara på det och ständigt försöka bli bättre på att nå ut och dela det med andra. På vår resa till Utah såg vi för övrigt en massa märkliga och fantastiska berg och varierande natur, precis som i västernfilmerna. Det var mycket långt att köra men en stor upplevelse, även om vår bil bröt ihop fullständigt på vägen hem …
Nästa sommar reser vi tillbaka till den norska västkusten, där jag ska vara pastorspraktikant i ett år, och så, om Gud vill, bli ordinerad till pastor i LBK.
Jag vill ta tillfället i akt och tacka så hjärtligt för det generösa stipendiet jag har fått från LBKs studiefond. Tack! Ett stort tack också till alla som ber för oss!
Jag önskar er en fin jultid, fylld av den frid som bara Jesus vår Frälsare kan ge.
Hälsningar
Teol. stud. Tor Jakob Welde
Hälsningar från era bröder och systrar I Kristus I Wisconsin Evangelical Lutheran Synod (WELS).
Under det gångna året har jag haft förmånen att anta utnämningen till WELS kontaktman för Skandinavien. Jag är tacksam för denna möjlighet att tjäna och också tacksam för det trogna arbete min företrädare, professor John Brug, har utfört. Han har varit mig till stor hjälp när jag har bekantat mig med min uppgift och jag är säker på att han kommer att hjälpa mig mycket även i fortsättningen.
Detta läsår har jag gjort en trevlig bekantskap med Sverige genom Elias, son
till pastor Stefan Hedkvist och hans fru Gunilla. Elias studerar vid Michigan
Lutheran Seminary, Michigan, ungefär 70 kilometer från vårt hem i Owosso. Vi är
Elias ”värdfamilj”.
Vår familj består av min fru Julie, våra döttrar Rebecca och Rachel (13 och 5
år) och våra söner Joseph och Benjamin (10 och 7 år). Vår församling heter
Salem Evangelical Lutheran Church och har 1300 medlemmar och en skola med 135
elever från förskoleåldern (3 år) till årskurs 8 (14 år). Pastor James
Bore är församlingens andra pastor och tillsammans arbetar vi för att möta våra
medlemmars andliga behov.
Jag ser mycket fram emot att besöka Skandinavien, kanske till sommaren. Jag har
hört många fina redogörelser om ländernas skönhet – och ännu viktigare – om
tron hos de troende i Skandinavien.
En välsignad jul önskar jag er när vi alla förenas i lovsång till vår Fader för att han har gett oss sin Son.
Pastor Jonathan Balge
När tiden
var fullbordad, heter det. Vad betyder fullborda? I ett uppslagsverk står det
så här: ”Genomföra ända till färdigt resultat”. Det
tycker jag är en mycket bra förklaring av ordet fullborda.
I
skapelseberättelsen heter det, att när Gud hade skapat allting som han ville
och till sist också människan, så var hans verk fullbordat. ”Så fullbordades
himlen och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen hade Gud fullbordat
sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det
verk som han hade gjort” (1 Mos 2: 1-2). Verket
var fullbordat, d.v.s. det var fört ända till färdigt resultat. Nu stod Guds
skapelse där så oerhört skön och vacker och god. Den är alltigenom perfekt. Där
fanns inga defekter någonstans. Allting fungerade precis så som Skaparen hade
avsett. Här behövdes inga Kyotomöten för att komma tillrätta med några klimatförändringar. Nej, Gud hade fullbordat sitt verk, han
hade fört det ända fram till färdigt resultat.
Men vi vet
hur denna underbara skapelse blev angripen och fördärvad. Människan, som var
skapelsens förnämsta verk, föll i synd. Hon förlorade den medfödda helighet hon
hade haft från början. Och därefter ökade ondskan mer och mer, så att Gud
slutligen dränkte allt levande på jorden, utom dem som tillsammans med den
rättfärdige Noa, blev bevarade i arken som han i tro hade byggt. ”Men jorden
blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden och
se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden” ( 1 Mos 6: 11-12).
Men på
syndafallets dag hade Gud utlovat en som skulle komma och krossa ormens huvud,
honom som kallades Abrahams, Isaks och Jakobs avkomma, eller Davids son och
Davids Herre. Jesaja kallar honom för jungfruns son och telningen från Isais
rot. Profeten Mika nämner honom som den evige som kvinnan skall föda i
Betlehem.
Denne som
skulle göra djävulens makt om intet, väntades av generation efter generation.
Men det dröjde. Skulle han då aldrig komma? Jo, när tiden var fullbordad. När
allt var genomfört till färdigt resultat, då skulle han komma. Evangelisten
Johannes kallar honom för Ordet. Han var från begynnelsen, och han var hos Gud,
och han var Gud. Han var det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor. ”Men
när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under
lagen, för att friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners
rätt” (Gal 4: 4-5). Nu hade allt blivit genomfört ända till färdigt
resultat, nu kunde han komma.
Då kommer
han inte som en stor och mäktig kung, inte som någon som har ett stort rike att
regera över. Hans rike är inte av denna världen. Han kommer inte heller som en
domare utan som en Frälsare. ”Inte sände Gud sin Son till världen för att
döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh 3:
17). I sin stora outgrundliga kärlek sänder Gud sin älskade Son för att frälsa
den värld som djävulen förledde till synd, redan i Edens lustgård. Nu går han
in som en ställföreträdare för alla människor. Märk, för alla människor,
också för dig! Han tar också din synd på sig. Han tar dina personliga synder
upp på korset på Golgata! Det betyder att dina synder tillräknas honom och inte
dig. Du står vid sidan om. Jesus utkämpar denna kamp ensam. Vem är han som
kommer från Edom, från Bosra i högröda kläder, så präktig i sin dräkt, så stolt
i sin stora kraft? ”Det är jag som talar i rättfärdighet, jag som är mäktig att
frälsa.” Varför är din dräkt så röd, varför liknar dina kläder en vintrampares?
”En vinpress har jag trampat, jag ensam, ingen i folket hjälpte mig” (Jes 63
ff). Du står vid sidan om och får hans verk och förtjänst dig tillräknad.
Du bidrar inte på något sätt i denna process. Jesus ensam trampar Guds vredes
vinpress.
Så
fullbordas det verk som det lilla barnet i krubban kom för att genomföra till
färdigt resultat. Detta färdiga resultat innebär att du är frälst från synden
som skuld inför Gud. Den är utstruken. Den finns inte mer. Du har blivit
friköpt av Jesus. Det betyder att han har låst upp himlen för dig. Ja, han har
skaffat biljetten som ger dig fritt och gratis inträde dit. Om man vill vara
säker på att komma in på något stort evenemang, t.ex. idrottsgalor, konserter
m.m. så skaffar man biljett genom förköp. När man sedan får biljetten betalar
man för den. Men när det gäller det största och underbaraste evenemanget, den
himmelska härligheten och saligheten hos Gud, då är förvisso också biljetten
förköpt. Men inte av dig utan av och genom Jesus Kristus. Därför
behöver du inte betala den när du skall hämta ut den. Den är redan betald av
Frälsaren själv.
”Jag har
inte kommit för att upphäva, utan för att fullborda”, säger Jesus. Man kan
säga att han i tidens fullbordan kom för att fullborda: genomföra till ett
färdigt resultat, genomföra människosläktets frälsning, att krossa ormens
huvud, att ge oss söners rätt, rätten att ärva, att ärva de skatter och
rikedomar som finns förvarade hos den som äger alltsammans. ”Så är du inte
längre slav utan son, och är du son är du också arvinge, insatt av Gud”
(Gal 4: 7).
Kära läsare!
Också denna jul får du glädja dig över barnet i krubban. Med förundran och
tacksamhet skall du tillbe honom, ty i honom bor gudomens hela fullhet i
kroppslig gestalt. Vilket under! Han ligger där
för din skull, redo att utföra allt det som behövs för din salighets skull!
På Golgata
kors sade Jesus att verket som han hade att utföra var fullbordat. Du tycker
kanske att det saknas mycket hos dig. Du är behäftad med allehanda
synder och svagheter. Du gör sådant du inte vill, och sådant du vill göra det
gör du inte. Jo, jag vet. Det är och har alltid varit en kristens stora plåga
att inte kunna leva upp till det som hon önskar. Men du skall först och främst
lyfta blicken upp mot honom som på korset utbrister: ”Det är fullbordat.” Du skall veta och hämta tröst av att den som
tror på denne Jesus, på Guds älskade Son, inte skall gå förlorad utan ha evigt
liv. Och Paulus säger till de heliga i Filippi: ”Jag är övertygad om att han
som har börjat ett gott verk i er också skall fullborda det intill Kristi Jesu
dag” (Fil 1:6). Alltså: Han skall genomföra det ända till färdigt resultat.
Amen.
Bara två sätt att fira jul på
Det finns egentligen bara två sätt att fira jul på. Antingen firar vi jul utan att över huvud taget bry oss om julens huvudperson eller huvudorsak, Guds Son som blev människa, född av jungfru Maria och lagd i en krubba, eller så bryr vi oss så mycket om Jesus att vi tar emot honom och släpper in honom i våra hjärtan och säger: ”Tack käre Jesus, att du kom till mig och vill vara min Frälsare!”
Det finns bara två sätt. Ändå verkar det som om de flesta vill göra det på ett tredje sätt. De vill visst ha med Jesus i sitt julfirande, sjunga alla de kända julsångerna och kanske ta sig en tur till kyrkan, men själva julens innehåll, själva syftet med att Guds Son steg ned till vår jord och blev en människa som vi, det tänker man inte så mycket på. Man vill ha med Jesus i julfirandet, men man vill inte ha med honom i sitt hjärta och sitt liv. Man vill göra Jesus till något annat än han är. Men vi kan inte göra Jesus till något annat än den han är. Han är Frälsaren från synden och döden och djävulens makt. För att säga det enkelt: Antingen sjunger vi ”Oss är en Frälsare född”, bara med munnen, eller så sjunger vi ”Oss är en Frälsare född” både med munnen och med hjärtat, ja med hela vårt liv.
Johannes skriver: ”Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla dem som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh 1:11,12). Är inte detta ganska obegripligt? Han den enfödde, Guds egen Son, han som Gud hade lovat gång på gång att han skulle sända till sitt folk för att frälsa det, han som skulle krossa ormens huvud, han som skulle vara Abrahams ättling och genom honom skulle alla jordens folk bli välsignade, han som skulle var furste över Davids hus, han som skulle vara Under, Rådgivare, Väldig Gud, Evig Fader och Fridsfurste – ”han kom till sitt eget”, han kom till sitt folk, till det folk till vilket Herren hade sagt: ”Jag har kallat dig vid namn, du är min” - ”och hans egna tog inte emot honom”! De ville inte kännas vid honom. De behövde honom inte.
Hur tar då vi emot honom? Händer det inte att också vi av och till inte vill ta mot honom, inte vill släppa in honom i våra hjärtan, inte vill ha honom till vår Herre? ”Jag vill vara min egen herre, jag vill bestämma över mitt eget liv.” Så säger vi hellre. Vi vill hellre tjäna andra gudar som vi själva gjort oss, än att tjäna honom, den ende sanne Guden, som har skapat oss och gett oss livet. Vi vill inte tjäna honom, därför att det liv han väntar sig att vi ska leva, är så trist och tråkigt, eller tungt och svårt. Eller är det kanske med oss som det var med judarna: ”Vi behöver ingen frälsare, för vårt liv är gott nog utan honom. Vi har inga synder att bli frälsta från. Vi är näst intill perfekta.
Men ännu är det inte för sent för oss. Johannes säger: ”Åt alla dem som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Ja, vi måste helt enkelt bekänna att vi inte har tagit emot honom som vi borde. Vi har inte släppt in honom i våra hjärtan. Vi har inte alltid sagt: Kom, Herre Jesus och bo i oss och lev i oss. Det är ett otroligt under att han ändå tar emot oss. Jesus är nämligen en sådan Frälsare som inte bara tar emot dem som har gjort sig förtjänta av det, utan han tar emot dem som inte har gjort sig förtjänta av det. Det var därför han kom till jorden. Det var därför han föddes, för att frälsa oss, för att frälsa oss från vår egoism och självupptagenhet, vår ovilja att tjäna Gud. Han ville inte att vi skulle gå förlorade. Han ville att vi skulle bli frälsta för all evighet.
Hur firar du
jul? Förhoppningsvis sjunger du ”Oss är en Frälsare född” inte bara med munnen utan också med
hjärtat! Må Gud ge dig en fridfull julhögtid och ett välsignat nytt år i vår
Frälsares namn!
EE
”Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar.” Denna profetia hos Mika (5:2) antyder att Betlehem spelade en viktig roll i frälsningshistorien. Låt oss se efter vad Skriften säger om denna historia.
I 1 Moseboken 35 berättas om ett tillfälle då Jakob besökte Betlehem. Det besöket gav honom både glädje och sorg. Hans kära hustru Rakel födde deras tolfte son, Benjamin, men dog strax efter födseln. Jakob begravde Rakel vid vägen utanför Betlehem och reste en minnessten över graven. Han benämnde staden med namnet Efrat (jfr 1 Mos 35:19), som betyder ”fruktbarnet” eller ”fruktbart land”. Detta namn tyder på att det var ett mycket bördigt område. Längs åsarna väster om den lilla staden hade man byggt fina terrasser med fruktträdgårdar och kornåkrar.
Själva namnet Betlehem betyder ”brödhus”. Även detta namn syftar på områdets fruktbarhet. I Ruts bok berättas det om moabitiskan Rut som följde med sin svärmor Noomi när hon reste hem till Betlehem för att bosätta sig bland sitt eget folk. För att skaffa mat till familjen gick Rut ut på de fruktbara kornåkrarna som ägdes av Boas och plockade ax som låg kvar sedan skördefolket hade bundit kornkärvar. Boas lade märke till den ödmjuka och ansvarsfulla moabitiska kvinnan, och det slutade med att han gifte sig med henne. Boas och Rut fick sedan sonen Obed, som blev far till Isai och farfar till kung David.
Liksom Jakob en gång besökte Betlehem, måste också Samuel göra en resa dit. Det var Herren som beordrade honom till Betlehem för att smörja David, Isais son, till Israels kung. I 1 Samuelsboken 16 och 17 berättas det om David i Betlehem. Eftersom David var den yngste av Isais sju söner måste han valla fåren. Det var ingen enkel uppgift att vara vallpojke. Vallpojken måste hela tiden föra fåren till nya ställen där det fanns bete och vatten. Det var speciellt norr- och västerut i området kring Betlehem som det fanns bra ställen dit vallpojken David kunde föra boskapen. Men fåren fick inte alltid ha de bördiga områdena i fred. David hade mött både lejon och björn ute i ödemarken omkring Betlehem. Ca 2 mil västerut låg filisteernas område som ständigt var en plåga för Israels folk på den tiden. Det berömda slaget mellan David och Goliat ägde rum i Terebintdalen inte långt från Betlehem.
Söder och öster om Betlehem låg den ofruktbara Juda öken. I detta karga och steniga område måste David och hans trofasta följeslagare ströva omkring på flykt undan den missunnsamme kung Saul som ville ta livet av David (1 Sam 23:14ff).
När Saul hade dött och David blivit kung borde Betlehem ha blivit en berömd stad eftersom det var kungens födelsestad. Helt riktigt gjorde kung Rehabeam, Davids sonson, om staden till en av Juda befästa städer (2 Krön 11:6), men vi hör inte mycket om staden efter det. Esra och Nehemja berättar att ett litet antal betlehemiter vände tillbaka från Babylon efter folkets fångenskap hos babylonierna (Esra 2:21, Neh 7:26).
När Josef och Maria kom till Betlehem ett tusen år efter det att kung David bodde där, var det bara en liten landsortsstad. Små envåningshus låg längs den l-formade åsen. Josef och Maria hade stora problem att finna en lugn plats där de kunde ta in och vänta på födseln som var nära förestående. På grund av den romerska folkräkningen var det fullt av tillresande i den lilla staden.
Herdarna som vaktade fåren på fälten utanför Betlehem var mer hemmastadda i området. Väster om staden fanns en uttorkad bäckfåra, eller en wadi, som löpte ca 27 km ner till Döda havet. Vid randen av Juda öken passerade wadin en hög och smal bergstopp som kan ses från Betlehem. Jerusalem som ligger ca 10 km norrut döljs av bergen.
Herdarna föredrog nog att vara på de öppna fälten och i den kyliga luften omkring Betlehem framför att vara i det instängda och överfyllda staden. Men när ängeln hade berättat för dem om barnet som hade fötts inne i Betlehem, skyndade de sig in till staden, de också. Ängeln hade sagt att det var Frälsaren som hade blivit född och att han var ”Messias, Herren”. Inga judar kunde tvivla på vem det var om det var ”Messias, Herren” som hade blivit född i Davids stad. Det har han som folket i hundratals år hade gått och väntat på. Så de sprang över fälten, klättrade över terrasserna som omgav staden och sprang in på de överfyllda, trånga gatorna för att finna barnet.
Lukas berättar inte för oss om de fann barnet i ett stall eller i en grotta. Men Helena, mor till kejsar Konstantin I, lät bygga Födelsekyrkan över en grotta när hon besökte Betlehem år 300 e.Kr.
När herdarna hade tillbett Jesusbarnet, berättade de för alla vad de hade hört och sett. Och detta som skedde denna natt i den lilla staden Betlehem, har nu blivit berättat i 2000 år för ständigt nya människor.
Det tar ungefär femton minuter att köra med bil från Jerusalem till Betlehem. Även om man skulle färdas på kameler tar det inte mer än ett par timmar. När de visa männen från Östern gick igenom Jerusalems stadsport på väg mot Betlehem tog de antagligen den gamla vägen genom Refaimdalen i sydvästlig riktning från Jerusalem. De passerade platserna där kung David två gånger besegrade filisteerna och de kom förbi Rakels gravplats. De såg Herrens stjärna gå före dem tills den stannade över huset där Maria, Josef och barnet Jesus befann sig. Den långa resan var över. De hade funnit honom som var Juda konung, Messias, Herren, i Davids stad.
Om vi kunde resa till Betlehem idag för att fira Jesu födelse, skulle vi finna moderna byggnader och gamla kyrkor, men ändå bara en liten stad. Betlehems betydelse för oss ligger i det faktumet att Gud i denna lilla stad grep in i mänsklighetens historia på ett ofattbart och underbart sätt. Där kom Guds Son till världen som en sann människa för att han skulle tillintetgöra döden och föra fram liv och odödlighet i ljuset. Ordet blev kött och bodde bland oss. Och nu härskar han i himlen som Herre och Konung över allting. Han som föddes i Betlehem har lovat att komma tillbaka och hämta alla dem som tror på honom, hem till sig i det himmelska hemmet. Där har han ställt i ordning en plats åt oss. Må Gud hjälpa oss alla så att vi får vara med på den sista resan när han kommer.
Liknelser om domen
Matteus 24:32-35, Markus 13:28-31, Lukas 21:29-33
av Mark E. Braun
Harold Camping, grundaren av Familjens radiokanal i norra Kalifornien och värd för telefonprogrammet Öppet forum, skrev en bok för några år sedan med titeln 1994? Efter mer än 500 sidor tröttsamma bibliska ”bevis”, förutsade Camping att den yttersta dagen och Kristi återkomst skulle ske någon gång mellan den 15 och 27 september 1994.
Om du läser det här hade Camping fel.
Han är inte den första vetgiriga personen som finkammar Skriften och sedan tillkännager att han har räknat ut tiden för Jesu återkomst. William Miller, en fristående baptistpastor gjorde samma sak på 1840-talet och Charles Taze Russel och ”domare” Joseph Franklin Rutherford lovade att vår Herre skulle komma tillbaka 1914, och sedan 1918, 1920 och 1925, 1941 och 1975. Alla dessa tidpunkter passerade och, som Woody Allen uttryckte det: ”Det blev stor besvikelse när måndagen kom och alla måste gå tillbaka till arbetet.”
Är det möjligt att förutsäga när Jesus ska komma tillbaka? ”Säg oss när detta skall ske?” frågade lärjungarna honom. ”Och vad är det för tecken som visar när allt detta till sist kommer att hända?”
Jesus gav dem en samling tecken att lägga märke till. I naturen kommer det att vara jordbävningar och hungersnöd. Bland folken kommer rike att resa sig upp emot rike och det kommer att bli krig och rykten om krig medan kärleken hos många kallnar. Kyrkan kommer att möta förföljelse, förräderi och falska profeter. ”Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.”
Kan vi fastställa datumet? ”Om den dagen eller stunden vet ingen något,” säger Jesus, ”ingen utom Fadern” – besinningens ord till alla som försöker räkna ut Kristi andra ankomst. Ändå säger Jesus att vi ska lägga märke till tecknen. ”Lär av en jämförelse med fikonträdet,” säger han. När grenarna mjuknar av den stigande saven och bladen spricker ut är sommaren inte långt borta. När vi ser alla dessa tecken framträda, kan Jesu återkomst inträffa när som helst. ”Han är nära och står vid dörren”, ofrånkomligt och oundvikligt.
Har inte alla tecken gått i uppfyllelse? Har de inte funnits där i århundraden? Varför väntar vi fortfarande? Och vad menade Jesus med orden: ”Detta släkte skall inte dö förrän allt detta händer”?
Det stämmer att Jesus flätade samman tecknen på slutet med bilder av Jerusalems undergång som inträffade inom loppet av en generation. De romerska arméernas brutala erövring av Jerusalem år 70 e.Kr. tjänar som symbol för och preludium till den slutliga domen över världen. Alla de stora händelserna i vår Herrens verksamhet – hans död i vårt ställe, hans uppståndelse och hans himmelsfärd till Faderns härlighet - låg bara några dagar fram i tiden. Hur lång tidsperioden är mellan Jesu ankomst för att frälsa och hans återkomst för att döma, ska vi inte ha kunskap om. Varje generation måste göra sig beredd – allra mest vår egen.
Han ska komma tillbaka lika säkert som sommaren följer på våren, men vi kan inte säga när. Låt dig inte luras. Men när han kommer tillbaka kan vi räta på oss och lyfta upp våra huvuden, för då kommer han att befria oss och ta oss hem för evigt. Var inte rädd.
av Wayne Laitinen
Albanien har varit det fattigaste landet i Europa. Nästan över en natt blev det också det farligaste landet i Europa. 1997 var det många albanier som hade stort behov av att snabbt förbättra sina inkomster, satsade på pyramidspel och förlorade det lilla de hade. Man skyllde sin olycka på regeringen och anarki utbröt. Upplopp, plundring och allmänt kaos gjorde det omöjligt för polisen att hålla ordning. Beväpnade ligor tog tillfället i akt och fyllde tomrummet.
När oroligheterna utbröt uppmanade ambassader sina landsmän att göra sig beredda att lämna landet omedelbart. Bland dem som evakuerades var två missionärsfamiljer som arbetade i Albanien för Wisconsinsynoden: Pastor Kirby Spevacek, hans fru Audery och deras 10-åriga dotter Roxanne, samt pastor Richard Russow, hans fru Karla och deras några månader gamla son Caleb. En luftbro evakuerade många utlänningar, men familjerna Spevacek och Russow väntade tillsammans med en stor skara utlänningar nere vid staden Durres hamn, på ett italienskt fartyg som skulle föra dem i säkerhet. Färjan blev förhindrad att lägga till i hamnen av sporadisk skottlossning från en albansk folkmassa som hade ockuperat stranden. De två missionärsfamiljerna måste stanna kvar i hamnen resten av dagen och under en upprivande natt i väntan på att spänningen skulle lägga sig.
Medan de väntade hörde några vänner till missionärerna en ordväxling bland de albanska ligorna som stod och värmde sig vid en brasa. ”Det är lika bra att vi plundrar dem med en gång” sa en. Men en annan bad om återhållsamhet: ”Nej, det ska vi inte göra, för de är här av humanitära skäl.” Guds änglar hade slagit läger omkring våra två familjer.
Slutligen besköt italienska militärfartyg folkmassan som flydde vilt rakt genom gruppen som skulle evakueras. Många utlänningar kastade sig över sina väskor för att skydda sig själva och sina tillhörigheter. Våra missionärer fick bara små skador och förlorade en väska i den stora förvirringen. Senare kunde de tryggt gå ombord på färjan. Herren bevarade familjerna Spevacek och Russow på hela deras resa från Albanien till Rom och till Chicago.
Vi kan alla i den här händelsen se ett svar på bönen: ”Fräls oss från den onde”. Den är också ett tecken på Gud vår Faders kärlek till sin skapelse. Gud skapade oss inte för att sedan överge oss att sörja för oss själva. Han försvarar oss mot våra fiender och beskyddar och bevarar oss från allt som slutligen kan skada oss.
Vi kanske frestas att tänka mest på mera dramatiska situationer där han har bevarat oss från att komma till skada, som t.ex. händelsen med våra missionärer i Albanien, Daniel i lejongropen eller de tre männen i den brinnande ugnen. Men för det mesta lägger vi inte märke till hans beskydd.
Hur många gånger har Herren låtit sina heliga sova lugnt och utan avbrott medan han har avvärjt en nattlig olycka? När har våra skyddsänglar distraherat – precis så länge som det krävs för att gäcka deras planer – dem som har tänkt göra oss illa? Hur ofta har Gud räddat oss från en allvarlig trafikolycka genom en oväntad omväg eller försening? Vi kommer aldrig att få veta svaret på dessa frågor. I sin barmhärtighet har Gud inte velat bekymra oss eller avbryta vårt arbete med oro för vad som kunde ha hänt.
Men vi ska inte tänka att kroppsliga skador är
vår värsta fiende. Gud har omsorg om hela vår varelse. Om Satan kan förgöra
själen kan han också tortera både kropp och själ i helvetet för evigt. I Matteus 18 talar Jesus om den andliga skada människor kan orsaka
varandra då han varnar: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små.
Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte”
(Matt 18:10). Din skyddsängel blir oroad när du lyssnar till falsk lära
eller världsliga filosofier som för dig bort från Frälsaren. Din ängel
rapporterar omedelbart varje sådan attack mot din själ till den himmelske
Fadern. Och vår Fader har en arsenal av möjligheter han kan använda mot
Motståndaren.
I Guds
hushållning kan det vara visare att låt ett avfälligt helgon lida kroppslig
skada för att han ska vända tillbaka till sin Frälsare innan det är för sent.
Och en stark troende, som Job, kan dras närmare Guds ord genom plågsam smärta.
Eftersom
Jesus besegrade graven måste även döden vara Guds tjänare när han bevarar oss.
Vem vet hur många gånger Herren har försvarat en troende mot framtida skada
genom en oväntad död? Även om Satan kan gå illa åt vår kropp för ett ögonblick
har Gud grundlurat honom och räddar både kropp och själ för evigt. Detta är vad
vi ytterst ber Gud om i bönen: ”Fräls oss från den onde.”
Världen kan
inte känna igen Guds nådiga beskydd i sjukdom och död. Det känns orättvist för
dem att vi kan säga: ”Gud försvarar mig mot all fara vare sig jag lever eller
dör.” Man säger att vi inte kan få båda delarna. Det beror på att världen inte
kan se förbi det här livet. Sjukdom och död berövar dem det enda liv de känner
till. En man genomborrad på ett kors är nederlag, inte seger. Eftersom de inte
förstår korset blir ingenting som Gud gör förnuftigt för dem.
Men Gud känner till sanningen om vad som finns efter det här livet. När han överlämnade sin Son åt döden försvarade han oss effektivt mot det eviga helvetets fara. När han räcker oss detta glada budskap i Ordet och sakramenten, beskyddar och bevarar den helige Ande vårt välsignade medborgarskap i himlen. På grund av vår levande Herre Jesus kan vi med frimodighet säga: ”Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren” (Rom 14:8).
Baksidan
Evangeliet
om hans Son, som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt (Rom 1:3)
Jesus kom
inte till jorden helt överraskande en dag. Han blev inte strålad hit som Skock
och Kirk i Star
Trek. Han var inget
hologram. Han växte inuti sin mor och föddes på samma sätt som vi. Han hade
mänskliga förfäder. Både Matteus och Lukas följer hans släktträd genom
generationerna i kung Davids släkt. Jesus är helt och hållet människa. Vi
bekänner: Jag tror på Jesus Kristus … född av jungfru Maria”. När han blev
frestad var det verkliga frestelser
han utsattes för – lika verkliga som våra frestelser. När han blev slagen och
fastspikad på korset kände han en outhärdlig smärta, precis som vi gör när vi
blir svårt skadade. Han blev trött och behövde vila. Han blev törstig och
behövde dricka. Han kände sorg vid förlusten av sin vän Lasarus och han grät.
Vad betyder
det här? Hur blir jag hjälpt genom det? För att kunna vara vår Frälsare måste
Jesus dela vår mänsklighet. Han måste vara en sann människa för att han skulle
kunna ställa sig själv under Guds lag och ha möjlighet att hålla den i vårt
ställe. Han måste vara en sann människa för att kunna bli fastspikad på korset,
för att kunna bli övergiven av Gud, för att kunna lida det straff du och jag
förtjänar genom våra synder. Om vi förnekar att Jesus var och är en sann
människa förnekar vi att han är Frälsaren.
Eftersom
Jesus är sann människa påminner Hebreerbrevets författare oss också om att
Jesus kan ha medlidande med oss (4:15). Vi skulle kunna säga att han har varit
där, att han har varit med om det. Han kan identifiera sig med oss. Vi kan lita
på att han kan hjälpa oss i tider av smärta, lidande, utstötthet och
frestelser. Vilken tröst detta ger oss! Även om föräldrar, barn eller vänner
inte förstår vad vi går igenom så gör Jesus det. Med honom är vi aldrig
ensamma.
Julen
påminner oss om att Jesus är sann människa – just en sådan han måste vara för
att gå i vårt ställe. Var glad att Jesus är sann människa: din vän, din
ställföreträdare och din Frälsare.
Bön: Herre Jesus, ta emot min lovsång när jag nu firar din födelse. Tack för att du lämnade din tron i himlen och kom till jorden för att födas av Maria. Hjälp mig att varje dag glädjas över att du tog min plats under Guds straff. Påminn oss om du som sann människa vet vad det innebär att vara människa, du vet vilken hjälp jag behöver i alla situationer. Prisad vare du, min Frälsare. Amen.