Inledning
Om och om igen hör man denna bekännelse: »Jag tror
bara på det, som jag ser.» Men en sådan inställning
är ju omöjlig: Var och en måste dagligen lita på
sanningen i många utsagor, även om han varken kan se
eller undersöka dem. Trots det kan man gott förstå,
att många efter bittra erfarenheter talar så.
Lika begripligt är det, att också kristna vill se åtminstone
litet av det, som de tror på. Borde det inte vara möjligt
att i världen synliggöra något av Kristi fördolda härlighet
och hans makt över det onda?
Kan man inte åtminstone på ett ungefär förutse den förborgade
tidpunkten för hans återkomst genom
synliga händelser? Borde man inte också inför allas ögon
kunna bevisa något av den Helige Andes kraft? Ja, borde
det inte vara alla kristnas uppgift att äntligen låta
kyrkans enhet bli en synlig verklighet?
Dessa och liknande frågor har alltid intresserat
kristenheten och gör det väl särskilt mycket i dag. En
stor kör av röster besvarar dem utan betänkande med
ett frimodigt ja. Men motsvarar detta ja Kristi
ord och vilja? Har han inte sagt: »Saliga är de, som
inte ser och ändå tror» (Joh. 20:29)? Gäller det
oinskränkt? Och vad innefattas i detta »inte se»? Det
följande är ett försök att skissera vad följden
blir, när man besinnar sig över dessa frågor,
visserligen endast med hänsyn till den kristna trosbekännelsens
centrala utsagor.
1.
Jag tror på Jesus Kristus - utan att se
2.
Utan att se, dvs utan bevis genom den historisk-kritiska
bibelforskningens hypoteser
3.
Utan att se, dvs inte genom omedelbar erfarenhet av
Gud
4.
Utan att se, dvs inte genom direkta uppenbarelser
5.
Utan att se, dvs inte genom Kristi synliga härliggörelse
i kyrkan
6.
Utan att se, dvs endast genom evangelium
|
