Startsida
Kontakt
|
1. Jag tror på Jesus
Kristus - utan att se
Om någon tror på sig själv,
så heter det med andra ord, att han har självförtroende.
Han förtröstar på sig själv. Att tro på Jesus
Kristus betyder likaså: förtrösta på honom. Men den,
som vi kristna förtröstar på, ser vi inte. Ingen kan påstå,
att detta är omöjligt. En människa kan ha förtroende
för en annan, även om hon ännu inte har mött denne
personligen! Det är så mycket mer möjligt, som Petrus
betygar det om de kristna som han skriver till: »Honom (Kristus)
har ni inte sett, men ända älskar ni honom, och ni tror
nu på honom, fast ni inte ser honom...»(1 Petr. 1:8). [4]
Men med detta att »inte
se och ändå tro» menar Jesus ännu mera, nämligen att
tro utan varje yttre, direkt iakttagbart bevis. Tomas,
som Jesus gav detta svar, ville just ha bevis för att de
andra lärjungarna inte sett någon synvilla utan
verkligen sett honom, som dött på korset. Därmed ville
han samtidigt - medvetet eller omedvetet - ha bevis för
att Jesus verkligen var Guds Son och hans Herre och Frälsare.
Ty när Jesus sedan visar honom sårmärkena och förebrår
honom hans otro, så utropar han inte: »Nu tror jag att
du är uppstånden», utan: »Min Herre och min Gud.»
Att Jesus synligt bevisar sig för honom som den uppståndne
hänger uppenbart samman med det särskilda och enastående
apostlaämbete, till vilket Tomas tillsammans med de
andra apostlarna var kallad. Jesus ville ju sända ut dem
som ögon- och öronvittnen. Men efter deras utsändande
gällde också för dem den regel, som enligt Jesu vilja
gäller för alla i denna tidsålder: Saliga är de, som
inte ser och ändå tror! [5]
Ständigt på nytt påstås
det, att det inte finns någon förtröstan utan bevis.
Det är därvid i själva verket motsatsen som är sann:
Till förtröstans väsen hör just detta, att den inte
behöver några bevis och trots det är viss. När jag
litar på en människa, då är jag viss om att hon inte
bedrar mig och att hon älskar mig. Det kan hända att
hon redan har visat sin uppriktighet och kärlek, dvs
betygat den. Men att hon också i fortsättningen kommer
att vara uppriktig och älska mig går inte att bevisa.
Om jag ville spionera på henne i hemlighet för att få
bevis på hennes trohet, så skulle förtroendet redan
vara förstört. På samma sätt är förtroendet för
Kristus och hans ord en visshet utan yttre bevis. Av sådant
förtroende följer, att man också håller Jesu löften
för sanna och vissa, även om man ännu inte kan se
deras uppfyllelse. Allt detta sammanfattar Hebreerbrevet
i den bekanta satsen: »Men tron innebär en tillförsikt
om det, som man hoppas på, en övertygelse om det
osynliga» (Hebr. 11:1). [6]
Uttrycket övertygelse
tyder på att förtröstan visserligen inte grundar sig på
yttre bevis men däremot på det att man blir överbevisad,
övertygad och viss. Ingen kan bevisa att Gud i Kristus
älskar oss och har upptagit oss som sina barn. Men den
Helige Ande övertygar oss därom. »Den Helige Ande
vittnar med vår ande att vi är Guds barn» (Rom. 8:16).
Och det sker genom Ordet, genom evangelium. »Så kommer
tron av predikan, men predikan genom Kristi ord» (Rom.
10:17). [7]
Man kan å andra sidan
peka på likheten med hur förtroende mellan människor
uppstår. Också där spelar ordet en avgörande roll.
Genom det, som den andre säger, och hur han säger det,
överförs på
ett hemlighetsfullt sätt en gnista från hjärta till hjärta.
Förtroendet finns där helt enkelt. Så överförs också
samtidigt med Jesu ord hans Helige Andes gnista till vårt
hjärta. Han säger: »Om ni blir kvar i mitt ord, så är
ni verkligen mina lärjungar, och ni skall få insikt i
sanningen, och sanningen ska befria er» (Joh. 8:31f).
Och på ett annat ställe: »Min lära är inte min utan
hans, som har sänt mig. Om någon vill fullgöra hans
vilja, så skall han inse, om läran är från Gud eller
om jag talar av mig själv» (Joh. 7:16f). Den som alltså
blir berörd av Jesu ord och Ande och då med bävande hjärta
börjar fråga efter Gud, hans vilja och hans sanning, bör
bara fortsätta med att höra Guds ord! Då kommer han
att erfara, att detta ord är den glädjeskapande och
frigörande gudomliga sanningen, och han kommer att med
Tomas bekänna: Min Herre och min Gud! Ty Jesu ord är
fyllda av gudomligt majestät och kraft, gudomlig renhet
och klarhet, gudomlig kärlek och barmhärtighet,
gudomlig vishet och sanning, som träffar samvetet. Han
bevisar sig därmed för våra hjärtan som Guds Son, som
blivit människa och förlorade människors Frälsare. [8]
|
