Predikoplats: Norra Majorsgatan 26, Umeå

Startsida

Kontakt

Att tro utan att se
Gottfried Wachler

2. Utan att se, dvs utan bevis genom den historisk-kritiska bibelforskningens hypoteser

Otaliga människor har i nästan 2000 år erfarit kraften i Kristi ord, som han talat genom sin egen mun och genom sina apostlar låtit nertecknas i Nya testamentet. Därför gör man den »moderna» människan en björntjänst, om man vill underlätta tron för henne genom att bortförklara eller avlägsna från Kristi ord allt det, som man inte kan »se», dvs det som inte med förståndet, den allmänna erfarenheten eller den historiska forskningen kan bevisas som sant eller i varje fall »möjligt». Inte ens inför Jesus Kristus och hans väsens hemlighet gör man därvid halt. [10]

Så påstår man t.ex, att Jesus inte skulle vara Guds Son. Församlingen har bara först senare kallat honom så. Ty såväl på judiskt håll som inom den hellenistiska världen skall det allmänt ha förekommit, att man utan vidare gett titeln »Guds son» åt en människa, som stod i nära förbindelse med Gud eller utförde gudomliga gärningar. [11]

Detta argument duger dock inte. När dåförtiden allehanda människor försågs med titeln »Guds son», så är därmed långtifrån bevisat, att det är tillämpligt på Jesus. Nya testamentet betygar motsatsen. Synoptikerna (Matteus, Markus, Lukas) berättar t.ex, att Jesus plötsligt stod i överjordisk gudomlig glans uppe på ett berg inför ögonen på tre av sina lärjungar, och en röst ljöd över honom: Denne är min älskade Son, i vilken jag har behag, hör honom! (Matt. 17:1ff med paralleller). Här har Gud själv direkt vittnat om Jesus, att han är hans Son, vilket återigen bekräftas genom den himmelska glans, som utgår från hans person. Vilken skillnad mellan Jesus och vilka som helst kungar, som av människor kallades gudasöner! Ingen har heller rätt att avfärda denna berättelse som en legend. Ty en av de i berättelsen omnämnda ögonvittnena, nämligen Petrus, skriver uttryckligen: »Ty vi har inte följt spetsfundiga myter, när vi kungjorde för er vår Herres Jesu Kristi kraft och ankomst, utan vi har
varit åskådare till hans härlighet. Han fick nämligen från Gud Fadern ära och härlighet genom den röst, som nådde honom från den stora härligheten: Denne är min älskade Son. I honom har jag ett gott behag. Den rösten hörde vi komma från himmelen, när vi var tillsammans med honom på det heliga berget» (2 Petr. 1:16-18). Därmed står vi inför ett klart antingen-eller. Antingen har Petrus verkligen sett och hört, eller är han - eller den som utgav sig för Petrus - en medveten lögnare. [12]

Låt oss också betänka detta: Jesus blev inför domstolen av översteprästen uppfordrad att under ed ge besked om, huruvida han var Messias och Guds Son. Jesus visste nogsamt, att liv och död hängde på hans svar. Hur enkelt hade det inte varit att undgå dödsdomen, om han sagt: Jag kallas bara så, därför att jag står i nära gemenskap med Gud. Men ansikte mot ansikte med döden betygar han genom ett tydligt ja, att han är Guds Son, som de nu kan döma, men som de kommer att få se på Faderns högra sida och på himmelens skyar, när han kommer tillbaka för att döma världen (Matt. 26:63f, Mark. 14:61f). På detta ges bara två svar, antingen översteprästens: »Han har hädat Gud», eller Johannes: »Han är den sanne Guden och evigt liv» (1 Joh. 5:20). [13]

Visserligen kan ingen utifrån bevisa, att Jesus Kristus är den sanne Guden, som på ett särskilt sätt uppenbarar det på förklaringsberget och offentligt har bekänt det inför domstolen. Men hela den s.k.
moderna teologin kan inte heller bevisa, att han bara är en människa, och att de båda nämnda berättelserna är mer eller mindre påhittade. Jag skulle alltså utan bevis sätta tilltro till sådana påståenden. Ja, jag skulle lita mer på dem än på de ord, med vilka Guds Son och världens Frälsare har vunnit all min tillit! Därmed skulle jag ytterst grunda min tro på den historisk-kritiska bibelforskningens växlande hypoteser, som överskrider kompetensen hos en i sig berättigad historisk
forskning. Det kan i varje fall inte jag! Kristus vore i så fall att betrakta som en på sin höjd ovanlig människa, som visat oss ett liv i gudsförtröstan. Vad skulle jag ha en sådan människa till? Vad har jag för hjälp av hans gudsförtröstan? Jag kan ju inte efterlikna honom i gudsförtröstan, när jag i avsaknad av tro på Guds Son och Frälsaren måste hata Gud, som har skapat mig och alla levande varelser, synbarligen för ett mödosamt, meningslöst liv och en ännu meningslösare död. På en Gud, som man bara kan ge skulden för allt ont och allt elände, men inför vilken man trots det känner sig skyldig - på en sådan förskräcklig Gud kan man dock inte förtrösta! Och för något annat kunde jag inte anse honom, om han inte hade blivit människa i sin evige Son, som är en Gud med honom. Ty i honom har han av idel kärlek fått lida för mitt och hela världens hat mot Gud för att med detta offer försona honom och gottgöra för all skuld. Nu kan Gud förlåta mig det onda, som om det aldrig hade
skett, och skänka mig det eviga livet - utan att upphöra att vara den helige Guden. Men nu kan jag också älska honom tillbaka, därför att han på korset besegrat mitt hat med kärlek. Nu tror jag honom också, att vårt hat till Gud ytterst inte kommer genom döden utan döden genom vårt hat (Rom. 6:23). [14]

 

<< | >>

 

© HL 30 juni 2005