Startsida
Kontakt
|
2. Utan att se, dvs utan bevis genom den
historisk-kritiska bibelforskningens hypoteser
Otaliga människor har i nästan 2000 år
erfarit kraften i Kristi ord, som han talat genom sin
egen mun och genom sina apostlar låtit nertecknas i Nya
testamentet. Därför gör man den »moderna» människan
en björntjänst, om man vill underlätta tron för henne
genom att bortförklara eller avlägsna från Kristi ord
allt det, som man inte kan »se», dvs det som inte med förståndet,
den allmänna erfarenheten eller den historiska
forskningen kan bevisas som sant eller i varje fall »möjligt».
Inte ens inför Jesus Kristus och hans väsens hemlighet
gör man därvid halt. [10]
Så påstår man t.ex, att Jesus inte
skulle vara Guds Son. Församlingen har bara först
senare kallat honom så. Ty såväl på judiskt håll som
inom den hellenistiska världen skall det allmänt ha förekommit,
att man utan vidare gett titeln »Guds son» åt en människa,
som stod i nära förbindelse med Gud eller utförde
gudomliga gärningar. [11]
Detta argument duger dock inte. När dåförtiden
allehanda människor försågs med titeln »Guds son», så
är därmed långtifrån bevisat, att det är tillämpligt
på Jesus. Nya testamentet betygar motsatsen.
Synoptikerna (Matteus, Markus, Lukas) berättar t.ex, att
Jesus plötsligt stod i överjordisk gudomlig glans uppe
på ett berg inför ögonen på tre av sina lärjungar,
och en röst ljöd över honom: Denne är min älskade
Son, i vilken jag har behag, hör honom! (Matt. 17:1ff
med paralleller). Här har Gud själv direkt vittnat om
Jesus, att han är hans Son, vilket återigen bekräftas
genom den himmelska glans, som utgår från hans person.
Vilken skillnad mellan Jesus och vilka som helst kungar,
som av människor kallades gudasöner! Ingen har heller rätt
att avfärda denna berättelse som en legend. Ty en av de
i berättelsen omnämnda ögonvittnena, nämligen Petrus,
skriver uttryckligen: »Ty vi har inte följt
spetsfundiga myter, när vi kungjorde för er vår Herres
Jesu Kristi kraft och ankomst, utan vi har
varit åskådare till hans härlighet. Han fick nämligen
från Gud Fadern ära och härlighet genom den röst, som
nådde honom från den stora härligheten: Denne är min
älskade Son. I honom har jag ett gott behag. Den rösten
hörde vi komma från himmelen, när vi var tillsammans
med honom på det heliga berget» (2 Petr. 1:16-18). Därmed
står vi inför ett klart antingen-eller. Antingen har
Petrus verkligen sett och hört, eller är han - eller
den som utgav sig för Petrus - en medveten lögnare. [12]
Låt oss också betänka detta: Jesus
blev inför domstolen av översteprästen uppfordrad att
under ed ge besked om, huruvida han var Messias och Guds
Son. Jesus visste nogsamt, att liv och död hängde på
hans svar. Hur enkelt hade det inte varit att undgå dödsdomen,
om han sagt: Jag kallas bara så, därför att jag står
i nära gemenskap med Gud. Men ansikte mot ansikte med döden
betygar han genom ett tydligt ja, att han är Guds Son,
som de nu kan döma, men som de kommer att få se på
Faderns högra sida och på himmelens skyar, när han
kommer tillbaka för att döma världen (Matt. 26:63f,
Mark. 14:61f). På detta ges bara två svar, antingen översteprästens:
»Han har hädat Gud», eller Johannes: »Han är den
sanne Guden och evigt liv» (1 Joh. 5:20). [13]
Visserligen kan ingen utifrån bevisa,
att Jesus Kristus är den sanne Guden, som på ett särskilt
sätt uppenbarar det på förklaringsberget och
offentligt har bekänt det inför domstolen. Men hela den
s.k.
moderna teologin kan inte heller bevisa, att han bara är
en människa, och att de båda nämnda berättelserna är
mer eller mindre påhittade. Jag skulle alltså utan
bevis sätta tilltro till sådana påståenden. Ja, jag
skulle lita mer på dem än på de ord, med vilka Guds
Son och världens Frälsare har vunnit all min tillit! Därmed
skulle jag ytterst grunda min tro på den historisk-kritiska
bibelforskningens växlande hypoteser, som överskrider
kompetensen hos en i sig berättigad historisk
forskning. Det kan i varje fall inte jag! Kristus vore i
så fall att betrakta som en på sin höjd ovanlig människa,
som visat oss ett liv i gudsförtröstan. Vad skulle jag
ha en sådan människa till? Vad har jag för hjälp av
hans gudsförtröstan? Jag kan ju inte efterlikna honom i
gudsförtröstan, när jag i avsaknad av tro på Guds Son
och Frälsaren måste hata Gud, som har skapat mig och
alla levande varelser, synbarligen för ett mödosamt,
meningslöst liv och en ännu meningslösare död. På en
Gud, som man bara kan ge skulden för allt ont och allt
elände, men inför vilken man trots det känner sig
skyldig - på en sådan förskräcklig Gud kan man dock
inte förtrösta! Och för något annat kunde jag inte
anse honom, om han inte hade blivit människa i sin evige
Son, som är en Gud med honom. Ty i honom har han av idel
kärlek fått lida för mitt och hela världens hat mot
Gud för att med detta offer försona honom och gottgöra
för all skuld. Nu kan Gud förlåta mig det onda, som om
det aldrig hade
skett, och skänka mig det eviga livet - utan att upphöra
att vara den helige Guden. Men nu kan jag också älska
honom tillbaka, därför att han på korset besegrat mitt
hat med kärlek. Nu tror jag honom också, att vårt hat
till Gud ytterst inte kommer genom döden utan döden
genom vårt hat (Rom. 6:23). [14]
|
