Startsida
Kontakt
|
3. Utan att se, dvs inte genom omedelbar
erfarenhet av Gud
Nu finns det emellertid också ett annat
försök att »underlätta» för dagens människa att förtrösta
på Jesus Kristus. Och detta försök är lika felaktigt
som det första, även om det utföres i bästa avsikt av
troende och exemplariska kristna. Många menar nämligen,
att Kristi ord allena inte är nog för att föra människor
till tro och stärka dem i tron. De måste också se något
av Kristi konungsliga makt. [16]
Det förefaller mig, som om det är denna
tanke som ligger bakom, när man jämsides med evangelieförkunnelsen
om den för oss korsfäste och uppståndne Frälsaren
framför vittnesbörd om personliga erfarenheter av
viktiga händelser i sitt eget liv. Kanske berättar man
om underbara bönhörelser, som man själv upplevt. Eller
man berättar om sin omvändelse, då det tillgick på
ett underbart sätt och varefter ens liv blev helt förvandlat.
Man kan då också få höra om ovanliga helbrägdagörelser
eller om särskilda erfarenheter av Guds beskydd. [17]
Nu skall det inte på något sätt
bestridas, att alla herrars Herre då och då och även i
dag bönhör på ett underbart sätt, gör sjuka friska,
bevarar människor för olycka eller omvänder dem. Och
det får inte förmenas någon att tala om en sådan
upplevelse, om hans hjärta är fyllt därav. Men det
blir betänkligt, när det inte sker spontant i
bekantskapskretsen utan blir till metod och åtminstone
till en omistlig andra tyngdpunkt i förkunnelsen. Varför
är på många håll predikan av det glada budskapet om
Guds en gång för alla skedda försoningsgärning i
Kristus numera helt otänkbar utan vittnesbörd om
aktuella personliga erfarenheter? [18]
Som argument kan man knappast anföra det
faktum, att aposteln Paulus två gånger offentligt
omvittnat hur Kristus på ett underbart sätt omvände
honom (Apg. 22:6ff, 26:12ff). Det kan nämligen
inte vara någon tillfällighet att det i båda fallen rörde
sig om ett försvarstal, där Paulus står till svars i
en process mot honom. Vad jag kan se, finns det inte i någon
av de predikosammanfattningar, som traderats i Apostlagärningarna,
personliga vittnesbörd om omvändelser eller liknande. [19]
Naturligtvis är det därmed inte förbjudet
att i eller efter predikan ha »vittnesbörd». Så
mycket är dock tydligt, att det inte nödvändigt hör
med till förkunnelsen av evangelium. Men överallt där
detta är fallet inom den evangeliska förkunnelsen,
ligger den faran nära att man inte tillmäter evangelium
allena kraft att väcka och stärka tron. [20]
Men alla de underbara erfarenheter, som
man själv gör eller som andra omvittnar, är inga
bevis, som gör tron onödig eller kan ersätta vad som
fattas i tro. Tusen vittnesbörd om omvändelser bevisar
ändå inte att Jesus Kristus, som vittnena omvände sig
till, är Guds Lamm som burit världens synder och försonat
Gud med oss. Eller: När Gud på ett underbart sätt gett
en människa det som hon har bett om, så kan ingen se
eller bevisa att det är Jesu Kristi Fader som har gjort
det, och inte en tillfällighet eller en dunkel makt
eller en nyckfull gud, som efter behag delar ut än gott,
än ont. Det låter sig göras desto mindre som Gud hör
många - kanske t.o.m. de flesta - böner på ett helt
annat sätt än vi tänkt oss eller önskat. Tre gånger
hade t.ex. Paulus vänt sig till Kristus för att befrias
från en skröplighet. Men det han bad om fick han ändå
inte, därför att Kristus visste att Paulus då skulle
ha blivit högmodig. Men han fick kraft av Kristus, och
denna kraft skulle bevisa sig mäktig i Pauli svaghet (2
Kor. 12:7-9). Det var helt visst ett ännu större under
än om sjukdomen plötsligt försvunnit, men som ett
under var det honom bekant endast i tron. [21]
Ofta märker den troende först åratal
efteråt, ja ofta inte alls i det här livet, att Kristus
på hans bön gav honom något bättre, än vad han själv
kunnat önska sig. I varje fall måste vi, om vi går
efter det synbara, säga: Det är många böner som
Kristus inte alls hör, därför att han antingen inte
kan eller inte vill hjälpa. Därför är det farligt att
stödja förtroendet för honom på erfarenheten av
handgripliga bönhörelser och registrera dessa som bevis
för hans kärlek och allmakt. Ty i sa fall vore många böner,
som skenbart inte blivit hörda, motbevis. Och hur går
det då, när det ibland blir mörkt för oss - kanske i
dödsstunden? Då återstår det bara att se motsatsen
till Kristi förlåtande kärlek och frälsarmakt. Då är
det ute med vår tro, om vi inte lärt att förtrösta
utan att se, om vi har klamrat oss fast vid synliga bönhörelser
i stället för Kristi ord. [22]
Berättelser om omvändelser, bönhörelser
och underbara skickelser visar hän på tecken, som kan
bekräfta den i det inre upplevda sanningen (Mark. 16:20).
Men just uppleva sanningen som sanning kan man bara genom
Guds ord. Faran är stor att tecknen tillmätes ett alltför
stort värde. Man menar
då att genom tecknen direkt kunna erfara, vad man endast
indirekt erfar genom ordet. Därigenom blir tecknen
viktigare än evangelium, som de är till för att tjäna.
Det blir särskilt tydligt vid övervärderingen av de
utomordentliga nådegåvorna (karismata), som vanligtvis
går hand i hand med
överbetoningen av de ovannämnda tecknen. [23]
Vilken betydelse som stundom kan tillmätas
dem, kan visas med några citat: »Nådegåvorna är inga
salighetsvägar... Men de gör det ändå möjligt att gå
salighetsvägen, dvs att i liv och död förtrösta ... på
ordet om rättfärdiggörelse.» Eller: »Och jag tror i
alla fall,... att upplevelsen av gemenskapen med
Gud... går hand i hand med utövandet av denna gåva» (det
är tungotalet som avses). Eller: »Jag är av den
uppfattningen att det i varje kristens liv måste finnas
ögonblick, när han omedelbart möter Gud, så som
fallet var med apostlarna, när de upplevde den första
utgjutelsen av den Helige Ande» (kurs. av förf.). Som
exempel på ett sådant ögonblick berättas sedan om »ett
verkligt möte», som en man skall ha haft med den Helige
Ande. Efter detta exempel heter det: »Vi behöver alla sådana
erfarenheter. Herren skall med var enskild av er handla på
ett personligt, underbart sätt.» [24]
De utomordentliga nådegåvorna, t.ex. gåvan
att tala i tungor, ta emot uppenbarelser och göra sjuka
friska, tillmätes här en central betydelse: 1. Genom
bruket av de särskilda Andens gåvor skall man komma
fram till en omedelbar upplevelse, kunskap eller
erfarenhet av Gud. 2. Därigenom skall tron alltså förtröstan
på ordet möjliggöras. 3. Först därvid sker också
egentligen det verkliga mötet med Jesus. 4. Därför
skulle sådana erfarenheter vara nödvändiga för alla
kristna. - Här skall jag inte närmare gå in på frågan,
huruvida det stämmer med Nya testamentet att välja ut några
av alla gåvor och tillmäta just dem ett särskilt värde.
[25]
Därnäst återstår att fråga: Finns
det överhuvudtaget en omedelbar upplevelse av Gud, som
borde tillkomma varje kristen? Det kan därvid inte vara
tal om gåvan att tala i tungor, bota sjuka eller kunna
utföra andra utomordentliga gärningar. Ty att erfara
eller uppleva direkt är ju bara de underbara
verkningarna. Dessa kan väl vara medel, genom vilka Gud
visar sig, men de är bara medel. Dessutom är de aldrig
entydigt medel i Guds hand. Kraftig sinnesrörelse, i
vilken man t.o.m. själv kan komma i extas, utlöser t.ex.
också i hedniska religioner symptom, vilka till det
yttre inte kan
skiljas från tungotal. Häpnadsväckande helande från
kroppslig sjukdom sker som bekant också genom suggestiv
påverkan. Människor kan också utföra underbara gärningar
på grund av ursprungligen andeverkade gåvor, även om
Anden själv har vikit bort ifrån dem. Om sådana talar
Kristus mycket allvarligt: »Många kommer att på den
dagen säga till mig: Herre, Herre, har vi inte
profeterat i ditt namn? Har vi inte drivit ut onda andar
i ditt namn? Har vi inte i ditt namn utfört många gärningar?
Då skall jag bekänna för dem: Jag har aldrig känt er,
gå bort ifrån mig, ni lagbrytare!» (Matt. 7:22f). Därtill
står det i Nya testamentet en varning för förförare,
som gör under genom djävulens kraft: »Ty den laglöse
skall uppträda i satans kraft genom alla slags lögnens
kraftgärningar och tecken och under» (2 Tess. 2:9, jfr
också Matt. 24:24). [26]
Det innebär nu inte, att alla underbara
kraftgärningar och tecken utan vidare skall ställas
under misstanke om att vara av djävulen. Med varningen för
falska förkunnare blir ju inte alla förkunnare misstänkta!
Ingen kan ju förneka, att Paulus jämsides med lärandets,
förmanandets, givandets, styrandets och barmhärtighetsövandets
nådegåvor också för fram helbrägdagörelsens och
tungotalandets gåvor (Rom.12:6ff, 1 Kor. 12:28ff). Och
Apostlagärningarna berättar på många ställen om att
det fanns sådana gåvor, så ingen bibelläsare kan
bortse därifrån. [27]
Här gäller endast den frågan, huruvida
nådegåvorna, i synnerhet de utomordentliga, förmedlar
en gudserfarenhet, skänker eller möjliggör förtröstan
på en nådig Gud och Frälsare. Men denna fråga måste
på angivna grunder förnekas. Ty om en gåva kan ha
olika orsaker eller komma från olika givare, då måste
jag först vara viss om barnaskap hos Gud i ödmjuk förtröstan
på Jesus Kristus, innan jag också kan vara säker på
att den åt mig givna gåvan kommer från den Helige Ande.
Men den blir heller inte sedan någon bestående garanti
för att Guds Ande fortfarande bor i mig. Just då jag håller
nådegåvan för ett omedelbart erfarenhetsbevis på
gemenskapen med Gud, hotar desto mer faran att bli självsäker
och därigenom förlora Kristus, tron och kärleken och
bli en »klingande malm eller en ljudande symbal» (1 Kor.
13:1). Det är nog att det omedelbara skådandet av Gud
och den omedelbara gemenskapen med honom är förbehållna
evigheten. [28]
|
