Startsida
Kontakt
|
4. Utan att se, dvs inte genom direkta
uppenbarelser
Man skulle kunna tänka sig, att när det
gäller gudsuppenbarelser som en människa ser eller hör,
skulle det förhålla sig helt annorlunda. Men hur var
det med de gudsuppenbarelser, som patriarker och profeter
fick del av, eller de uppenbarelser av den upphöjde Guds
Son, som apostlarna berättar om? Har de omedelbart skådat
sin Gud och Herre och sett hans allsmäktiga, heliga,
barmhärtiga väsen? Nej! Gud visade sig för dem i olika
skepnader, genom bilder och tecken, i vilka han så att säga
dolde sig (t.ex. 2 Mos. 3:1ff, Hes. 1, Apg. 9:3f, Uppb. 1:12-16).
Uttryckligen säger han till Mose: »Mitt ansikte kan du
inte se, ty ingen människa, som ser mig, skall leva» (2
Mos. 33:20). Och
Nya testamentet fastslår att vi har en Gud, »som bor i
ett otillgängligt ljus, och som ingen människa har sett
eller kan se» (1 Tim. 6:16). [30]
Det avgörande vid uppenbarelserna var
dessutom inte det synliga hölje i vilket Gud visade sig,
utan de ord som därvid hördes. De var det egentliga
medel, varigenom Gud uppenbarade sig, sitt väsen och sin
vilja. Utan orden hade uppenbarelserna varit värdelösa
och hade bara efterlämnat fruktan och skräck. Hos orden
var återigen deras överjordiska klang inte det avgörande
utan deras innehåll, som överväldigade hjärta och
samvete (t.ex. 2 Mos. 34:5-8, Jer. 20:7-9). [31]
Också vid dessa uppenbarelser blev
ytterst gudsupplevelsen förmedlad genom ordet.
Principiellt och utan inskränkning gäller alltså, vad
Paulus skriver i 1 Kor. 13:12: »Vi ser nu i en spegel på
ett dunkelt sätt, men då ansikte mot ansikte.»
Skillnaden mellan »nu» och »då», mellan detta livet
och det eviga går inte att upphäva. Det omedelbara skådandet
och den omedelbara upplevelsen av Gud,
det omedelbara mötet med honom, ligger ännu som den största
lycka framför oss i evigheten. Till dess gäller dock,
vad samme apostel säger på ett annat ställe: »Vi
vandrar i tro utan att se» (2 Kor. 5:7). [32]
Visserligen är det utmärkande vid dessa
uppenbarelser, att Gud därvid lät sanningen bli känd i
mänskliga ord men inte genom människomun utan i
avsaknad av en mänsklig förmedling. Frågan är nu om
Gud också i dag uppenbarar sig »omedelbart» i denna
mening. Säkert inte på samma grundläggande sätt. Ty
obestridligen har Gamla testamentets profeter och Nya
testamentets apostlar som de av Gud utvalda bärarna av
uppenbarelsen och befullmäktigade sändebud en särskild
ställning i frälsningshistorien. »Sedan Gud många gånger
och på många sätt har talat till våra förfäder
genom profeterna, har han i dessa yttersta dagar talat
till oss genom sin Son» (Hebr. 1:1f). Men han har anförtrott
sin Faders ord åt apostlarna (Joh. 17:8). Då »de sista
dagarna» i Bibeln är ett stående uttryck, menar
Hebreerbrevet inte den senaste tiden utan den »yttersta
tid», som inbrutit i och med Kristi fullbordade återlösningsverk.
Den kallas just därför »yttersta tiden», därför att
Gud i Kristus sagt sitt sista ord och vi därför inte
har att vänta fler gärningar eller uppenbarelser till världens
frälsning. Vi har numera bara Kristi uppenbarelse i härlighet
att vänta (1 Kor. 1:4-7). [33]
Laubach har i den wuppertalska
studiebibeln mycket fint återgett innebörden av Hebr. 1:2:
»Han (Kristus) är inte bara den fullkomliga
uppenbarelsen, utan han är på samma gång Guds sista
uppenbarelse... Han är världs- och frälsningshistoriens
medelpunkt. Med hans ankomst har världen fått sin vändpunkt.
Därmed har den 'yttersta tiden' inbrutit. Gud har i
slutet av dessa dagar talat till oss genom sin Son. Redan
Gamla testamentets gudsmän har sett fram mot den
yttersta tiden, när de talade om 'dagarnas ände'... På
liknande sätt kan också aposteln Johannes skriva:
'Barn, det är den yttersta tiden' (1 Joh. 2:18). Guds frälsningshandlande
har vid en bestämd tid avslutats: Vägen till Guds hjärta
står öppen för alla, vägen till saligheten betygas
klart i Guds ord för alla människor, det behövs inte
mer några ytterligare uppenbarelser från Gud.» [34]
Då Gud redan uppenbarat allt, som är nödvändigt
till vår eviga salighet, kunde Paulus därför säga
till prästerna från Efesus vid sitt avsked: »Därför
betygar jag för er i dag, att jag är ren från allas
blod, ty jag har inte underlåtit att förkunna för er
hela Guds rådslut» (Apg. 20:26f). I överensstämmelse
därmed har apostlarna aldrig hänvisat sina församlingar
till kommande noggrannare eller högre uppenbarelser. De
har oupphörligt förmanat att förbli vid deras lära (t.ex.
2 Tim. 3:14, 2 Tess. 2:15).
Ja, de har t.o.m. uttryckligt varnat för förförare,
som under åberopande av en ny andeuppenbarelse förfalskar
sanningen: »... vi ber er, bröder, att ni inte så fort
låter er bringas ur fattningen eller blir uppskrämda
vare sig genom ande eller ord eller genom brev, som
skulle vara från oss, att Herrens dag är kommen» (2
Tess. 2:1f). Här brukas tydligen ordet »ande» för en
annan än den Helige Ande,
som också är fallet i 1 Joh. 4:1: »Mina älskade, tro
inte varje ande, utan pröva andarna, om de är av Gud,
ty många falska profeter har gått ut i världen» (Jfr
också Uppenb. 22:18f). [35]
Åberopandet av mottagen uppenbarelse behöver
därvid inte alls vara lögn. Ty ofta har många haft drömmar
eller hört röster, som ytterst har sprungit ur deras
egen fantasi, utan att de själva är medvetna därom.
Men också Guds store motståndare står »lögnens kraft
och tecken och under» (2 Tess. 2:9) till buds. Att därtill
också hör makten att visa skenbilder, framgår av Jesu
frestelse (Matt. 4:8). [36]
Därmed får dock inte förnekas, att Gud
också i dag kan låta en kristen blicka in i sin härlighet,
som en gång Stefanus i dödsnöden (Apg. 7:55). Lika
litet får man bestrida, att en kristen också i dag kan
få föraningar om en kommande händelse eller ett direkt
vägledande ord från Gud för detta livet. Det är
endast en annan vägvisning till det eviga livet än den
i Guds ord i Skriften givna, som man aldrig kan få från
Kristus. Om han här och där ännu en gång meddelar
denna vägvisning åt en kristen vid en uppenbarelse med
andra ord, kan vi lämna därhän. Ty för det första är
det inte utlovat av Kristus, och för det andra är det
inte nödvändigt för en människas salighet. Det ovan nämnda
påståendet att varje kristen behöver sådana
upplevelser måste därför tillbakavisas som obibliskt.
Kristna, som inte har sådana upplevelser, kan därigenom
drivas till förtvivlan. [37]
Luther skriver angående denna fråga: »Ty
för det eviga livet är det nog för mig, om jag är döpt,
hör evangelium, och att jag i kraft av nycklarna avlöses
från mina synder. Om nu Gud vill tala till mig i drömmen
eller i sömnen eller genom timliga ting vill ge mig
tecken och varningar (så som han varnade de vise männen,
när de ville återvända till Herodes, Matt. 2:12), så
är jag nöjd med det. Men för det eviga livet behöver
jag inga andra uppenbarelser. Därför begär jag inga
heller. Och om jag finge sådana, skulle jag vara misstänksam
mot dem på grund av satans list och ondska, ty han
brukar förställa sig som en ljusets ängel, 2 Kor. 11:14.
Ty i dopet och i predikoämbetet visar sig Gud för mig
alldeles tillräckligt.» [38]
Kyrkohistorien visar att det, som man
ansett och utspritt som en ny uppenbarelse av Kristus, i
själva verket alltid har stått i motsats till Kristi
ord som han lät förkunnas och nedtecknas av apostlarna.
Hur mycket förvirring har inte därmed redan åstadkommits
i kristenheten! [39]
Det gäller också om den i kap. 3 nämnda
berättelsen om en föregiven uppenbarelse av den Helige
Ande på synligt sätt, i vilken det heter: »Han (den
Helige Ande) gjorde klart för mig, att det i fortsättningen
inte var tillåtet för mig vad som är tillåtet för en
vanlig människa... Anden sammanfattade det hela för mig
i följande ord: Jag kommer inte under några omständigheter
att tillåta dig att ägna en enda tanke åt ditt eget
jag. Det liv som jag skall låta dig börja, kommer att
till 100 procent vara ett liv för andra. Du kommer
aldrig att kunna skona dig själv mer än Jesus kunde
under sitt jordeliv. Är du nu därtill beredd? Jag böjde
mig ner och sade: Herre, jag är beredd.» Här förutsätts
olika moral för särskilda och »vanliga» människor,
men också en fullkomlighetslära, som käpprätt strider
mot Bibelns. Att en sådan »uppenbarelse» inte stammar
från Guds Ande, ligger i öppen dag. Ty han motsäger
inte sig själv, och han förvandlar inte det glada
budskapet för syndare till en fullkomlighetslära för
fariseer. Och sådana »upplevelser» skulle vara nödvändiga
för alla kristna? [40]
Den lugnande hänvisning, som ofta görs,
att det skulle finnas kristna med gåvan att skilja på
andar, räcker inte. Ty kristna, som har den gåvan, känner
visserligen bättre och tidigare än andra föregivna
uppenbarelsers avvikelser från det enda ofelbara rättesnöret,
den Heliga Skrift. Men de är inte själva något rättesnöre.
Deras uttalanden måste prövas utifrån Skriften lika väl
som uppenbarelserna. T.o.m. om en ängel visade sig för
någon, så måste hans budskap prövas utifrån Pauli
och de andra apostlarnas. Det som därvid består denna
prövning kan tjäna mottagaren till styrka. Han kan säkert
också få berätta sin upplevelse i bekantskapskretsen.
Men han finner i hela Nya testamentet inget uppdrag att
muntligt eller skriftligt utbreda sådana personliga ord
till honom eller att sätta sin egen person i förgrunden.
Ty innehållsmässigt kan det ju inte vara fråga om
annat än det, som Kristus redan sagt till apostlarna och
genom dem sagt till oss. [41]
Att vidarebefordra detta är
kristenhetens uppdrag. I 2 Tim. 2:2 inskärper Paulus hos
sin lärjunge: »Vad du har hört av mig inför många
vittnen, det skall du anbefalla åt troende människor,
som är skickade att också undervisa andra.» Endast så
kan Kristi uppdrag rätt fullgöras: »... lär dem att hålla
allt, som jag har befallt er» (inte: vad jag kommer att
befalla er! Matt. 28:20). [42]
|
