Startsida
Kontakt
|
5. Utan att se, dvs inte genom Kristi
synliga härliggörelse i kyrkan
Vida utbredd är den meningen, att
Kristus blir känd för världen i sin församling.
Synligt förhärligar han sig och sin kraft i alla rätta
kristna genom den jublande glädje, som strömmar ut från
deras läppar, genom den barmhärtighet och kärlek, som
utstrålar från deras ögon och gärningar och genom de
undergärningar, som utgår ur deras händer, när de välsignar
och helar. För att Kristus på detta sätt skall bli förhärligad,
är det församlingens plikt att hela de sjuka, därför
att detta är Kristi vilja och uppdrag. Det skall Kristus
rentav ha direkt uppenbarat. Vad skall man utifrån Nya
testamentet säga om detta? [44]
Helt visst kan man ofta hos kristna se något
av glädje, kärlek och kraft, som inte är av denna världen.
Vi kan t.ex. tänka på vad fångarna och fångvaktaren i
fängelset i Filippi upplevde. (Apg. 16:23-34): Efter
gisslandets kval ligger Paulus och Silas med blödande
ryggar och med fötterna fastsatta i stocken i sin cell
och - sjunger lovsånger till sin Gud. När de sedan plötsligt
genom en jordbävning blir befriade, springer de ändå
inte sin väg utan blir kvar i fängelset och avhåller
också de andra fångarna från flykt, bara för att fångvaktaren
inte därigenom skall få svårigheter. Slutligen avhåller
de också sin plågare från att begå självmord. Denna
kärlek ger honom den avgörande stöten, som leder till
hans livs avgörande vändpunkt. [45]
Så använder Kristus de synliga vittnesbörden
om den kärlek, glädje och kraft, som han skänker, för
att därmed träffa människors samvete. Men fördenskull
kan man ändå inte säga, att Kristus därigenom blir
synlig i sin församling. Det kunde man endast, om
vittnesbörden om Kristi kärlek och
kraft vore sådana bevis för hans härlighet, att de
gjorde varje undanflykt omöjlig. Men så är det inte!
Ty hos Kristi församling likaväl som hos enskilda
kristna kan man minst lika ofta se sådant, som ser ut
att bevisa Kristi vanmakt. [46]
Det gäller först den kärlekslöshet,
som de kristna tyvärr ofta gör sig skyldiga till. De
kristna förblir ju till sin död syndiga människor, som
dagligen enligt den bön, som deras Herre själv har lärt
dem, måste bedja: Förlåt oss våra skulder. Den som då
menar att han inte längre för sin del behöver bedja
femte bönen, han bör betrakta liknelsen om fariseen och
publikanen (Luk. 18:19ff). [47]
T.o.m. den store aposteln Paulus måste
om sig själv bekänna, att han visserligen till »sin
invärtes människa» har lust att göra Guds vilja, men
den synd som bor i hans »kött», hindrar honom ständigt
att göra det goda (Rom. 7:14-25). Därmed vill han inte
säga att den kristne inte alls gör något gott. Men han
gör ingenting fullkomligt gott, så som han gärna
skulle vilja (Fil. 3:12). Ingenting görs av ren kärlek
till Gud och till nästan. Alltid finns det också själviska
eller högmodiga tankar med, ja ofta leder det onda t.o.m.
till ett kärlekslöst ord eller ett kärlekslöst uppförande.
[48]
Visserligen gör den kristne egentligen
inte det onda utifrån sitt innersta, sin av den Helige
Ande pånyttfödda natur, utan det är synden, som bor i
honom. Detta förhållande fritar honom visserligen inte
från skuld, men det låter honom kämpa mot den gamla
naturen, så att det onda i honom inte åter
kommer till herravälde och inte når sin fullbordan i
ett liv i syndens tjänst (Rom. 6:12-14, Gal. 5:16ff).
Det överensstämmer med vad aposteln Johannes skriver:
»Den, som är född av Gud, gör inte synd» (1 Joh. 3:9).
Ty jaget, såvida det är fött på nytt, är inte
upphovsmannen, utan den gamla människan. Inte heller gör
den kristne synden i den meningen, att han uppsåtligt låter
synden leda till fullbordad gärning. Och när han överrumplas
av den, hänger han sig dock inte åt den. [49]
Men Johannes är långt ifrån att vilja
hålla sig och alla kristna för syndfria. Han skriver tvärtom
i samma brev: »Om vi säger, att vi inte har någon
synd, bedrar vi oss själva, och sanningen är inte i oss.
Men om vi bekänner våra synder, så är han trofast och
rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och
renar oss från all orättfärdighet» (1:18f). [50]
Skulle en kristen inte märka hos sig själv,
att han förblir en syndare ända till graven, då behöver
han bara betrakta de kristna församlingarna, dem som
finns i dag och de urkristna. Vilken kärlekslöshet
fanns det inte t.ex. i hela församlingen i Korint, inte
bara bland hycklarna? Och ända talar aposteln till dem
som till »Guds församling» och »helgade i Kristus
Jesus»! Därför har också alla kristna, vilkas
fariseism träffats och avslöjats av Guds ord, instämt
i Gamla testamentets bekännelser och böner: »Men nu är
vi alla som de orena, och hela vår rättfärdighet är
som en smutsig klädedräkt» (Jes. 64:5). »Gå inte
till rätta med din tjänare, ty inför dig är ingen
levande rättfärdig» (Psalt. 143:2). »Ur djupen ropar
jag, Herre, till dig... Om du, Herre, vill tillräkna
synder, vem kan då bestå? Ty hos
dig är förlåtelsen, för att man skall frukta dig» (Psalt.
130:1-4). [51]
Men just den syndiga kärlekslösheten
hos de kristna faller en i ögonen. Till det kommer deras
uppförande, som kallar sig kristna men inte är det. Måste
man då inte, när man ser detta, komma till
det resultatet att Kristus inte förmår mer än varje
annan religionsstiftare? Utomstående kan ju inte veta,
vem som bär det kristna namnet endast skenbart - det vet
ytterst bara Gud - och de kan heller
inte veta, att det är de kristnas »gamle Adam» och
inte Kristus, som de kristnas kärlekslöshet skall
skyllas på. Hur skulle de kunna se, att Kristus är
ibland dem, och att hans kraft förhärligas i dem? [52]
Eller låt oss tänka på den motsats
mellan jubel och sorg, nöd och lust, som också finns
hos de kristna. Man kan väl också hos dem då och då
uppleva det undret, att de i sin nöd sjunger lovsånger
till Gud som Paulus och Silas i fängelset. Men under
gisslandet har de säkert inte jublat. Så är också glädjen,
som de kristna bär i hjärtat, inte alltid synlig. Ofta
ser man bara tårarna. Och många gånger är hjärtanas
sorg så stor, att glädjen endast efter lång kamp åter
kan vinna herraväldet. Det behöver inte ens vara en
syndig sorg, som de kristna måste skämmas för. Kristus
har själv gråtit över Jerusalem och vid Lazarus grav
och i Getsemane trädgård varit fylld av ångest. Det är
därför en obiblisk ensidighet, när det bara talas om
ett övermått av glädje i det kristna livet men sägs så
gott som ingenting om kors, förföljelse, sorg, smärtor,
tårar, anfäktelse, ångest och nöd. Enligt Bibeln måste
vi »genom många bedrövelser gå in i Guds rike» (Apg.
14:22). [53]
Men vi får och kan trots det och med
blicken på vår Frälsare och hans himmelska rike vara
glada och vid gott mod - också under tårar. »Vi är på
allt sätt i trångmål men inte nerslagna, vi är villrådiga
men förtvivlar inte, förföljda men inte övergivna» (2
Kor. 4:8f). Jesus själv har sagt: »I världen har ni
det trångt, men var frimodiga, jag har besegrat världen»
(Joh. 16:33). Därför går de kristna genom världen »som
sorgsna men alltid glada, som fattiga, fast de gör många
rika, som utblottade, fast de äger allt» (2 Kor. 6:10).
Där man utlovar idel jubel och glädje åt de kristna
utan detta »men» eller »fast», där utlovar man för
detta livet sådant, som Kristus har lovat först för
evigheten, där förklarar man hans nåderike för ett
kraftens och härlighetens rike, där utges den under
korset fördolda kyrkan
för att redan vara den triumferande. [54]
Men de, som i evigheten skall instämma i
segersången inför Guds tron, det är de, om vilka säges:
»Dessa är de, som har kommit ur den stora bedrövelsen,
och som har tvättat sina kläder... i Lammets blod...
och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon»
(Uppb. 7:9-17, jfr Psalt. 126:5f, 1 Petr. 1:6f). Hur
skulle det kunna vara på annat sätt? Kristus har dock
tydligt sagt: »Lärjungen är inte förmer än läraren
och slaven är inte heller förmer än sin herre... och
den som inte tar sitt kors och följer efter mig, han är
mig inte värdig» (Matt. 10:24, 38). [55]
Skall de kristna bära sitt kors efter
sin Herre, som bar sitt kors, så kan man intill den
yttersta dagen se lika litet av Kristi kraft och härlighet
i hans församling, som man kunde se hos honom själv på
hans väg från krubban till huvudskalleplatsen: bara då
och då några strålar i en totalbild av förnedring, smälek
och avstående från att visa sin makt, vilket såg ut
som vanmakt. Därför säger den lutherska bekännelsen
med rätta: »Ty Kristi rätta rike, Kristi rätta hop är
och förblir alltid de, som Guds Ande har upplyst, stärker
och regerar, även om det ännu inte är uppenbart utan
under korset fördolt.» [56]
Kyrkan vore emellertid inte längre den
under korset fördolda, om hon hade till uppdrag att göra
de sjuka i sin mitt friska. Uppdraget att bota de sjuka
hade väl Kristus givit de tolv lärjungarna vid utsändandet
i ett begränsat område för en begränsad tid (Matt. 10:5-8),
men i den universella missionsbefallningen före sin
himmelsfärd har han inte upprepat det. Vore botandet ett
uppdrag för kyrkan i likhet med evangeliserandet, så
vore hon redan för länge sedan den triumferande. Människor
skulle strömma till för att bli »kristna» bara för
att därigenom bli botade från sjukdom. De skulle säkert
också erkänna att Jesus Kristus är alla herrars Herre,
då han ju dagligen skulle bevisa sin allmakt. Men vore
de därmed räddade? Skulle de därmed också erkänna
att Jesus Kristus frälst oss från en evig gudsövergivenhet?
Skulle de därmed förtrösta på honom, som har burit
och försonat vår skuld? Knappast! [57]
Inte ens kristen kärlek kan som sådan föra
någon till denna frälsande tro. Låt oss än en gång tänka
på fångvaktaren i Filippi. Överväldigad av de båda fångarnas
kärlek, frågade han något efter den helige Guden, som
stod bakom dem. Då erfor han sin egen uselhet och skuld.
Men det drev honom inte till den glada bekännelsen till
Jesus. Fastmer ropade han ur ett ångestfyllt hjärta:
Vad skall jag göra för att bli frälst? Först sedan
Paulus tillsagt honom det glada budskapet, lärde han känna
Kristus som sin Frälsare och lät döpa sig. Därför
har Kristus givit sin kyrka uppdraget att tillsäga människor
det glada budskapet, så att de omvänder sig till honom
och i förtröstan på honom tar emot syndernas förlåtelse:
»Så är det skrivet, att Kristus skulle lida och uppstå
från de döda på den tredje dagen, och att på grundval
av hans namn skulle predikas sinnesändring och syndernas
förlåtelse för alla folk» (Luk. 24:46f). [58]
Väl skall det till en bekräftelse av
ordet här och där ske tecken. Till dem hör många
underbara helbrägdagörelser, som Gud skänker som svar
på en ödmjuk bön eller förbön, som slutar med orden:
dock inte som jag vill, utan som du vill. Därutöver kan
den Helige Ande också i dag ge åt en enskild kristen
den gåvan att i ett visst fall med full visshet veta,
att botandet av en viss person, som är sjuk, är Guds
vilja, så att han med särskild fullmakt kan bedja under
handpåläggning. Redan i urkristendomen har enligt
Apostlagärningarna denna gåva tydligen varit sällsynt
och framför allt inskränkt till apostlarna (t.ex. Apg.
3:6). Jag personligen är av den uppfattningen, att den i
dag är ännu mera sällsynt först därför att det största
tecken, som Jesus har utlovat, är inför allas ögon: »Evangelium
om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd
för alla folk, och därefter skall änden komma» (Matt.
24:14). För det andra förmodar jag, att våra dagars människor
har sina förhoppningar så inriktade på det inomvärldsliga
som aldrig tidigare, så att de genom synliga helbrägdagörelseunder
blir ännu mer inställda därpå. För det tredje har gåvan
att bota sjuka kommit så i misskredit genom falska
profeter och deras tvivelaktiga praktik, att Gud har goda
skäl att inskränka sig till undantag. Man kan bara tänka
på vissa föranstaltningar, där genom massuggestion »helbrägdagörelser»
utföres på löpande band »i Jesu namn». En läkare,
som undersökt de »botade» vid en sådan samling, kom
till uppskakande resultat. [59]
När Jesus i slutet av Markusevangeliet nämner
olika tecken, som skall följa de troende, säger han
emellertid inte att dessa tecken skall uppträda alltid
och överallt. Han ger i vår civiliserade värld helt säkert
inte längre åt de sina ett tecken på sitt beskydd
genom att låta dem fördriva ormar utan på annat sätt
(Mark. 16:17f). Varför skulle det inte kunna vara på
liknande sätt med de andra tecknen, som han nämner som
exempel? Det är också anmärkningsvärt, att Paulus i
Rom. 12:6ff räknar upp helt andra nådegavor än i 1 Kor.
12:7ff (jfr också 1 Petr. 4:10f). Redan då fanns det
tydligen inte samma gåvor överallt. Ännu mera sällsynt
än helbrägdagörelsens gåva har väl redan i
urkristendomen tungotalet varit, då av alla
nytestamentliga brev endast Första Korintierbrevet nämner
det. [60]
I varje fall får inte det, som endast är
ett åtföljande tecken, förklaras som kyrkans uppgift,
vilket ofta sker: »Uppdraget att bota sjuka liksom
uppdraget att predika och att förvalta sakramenten
utdelas genom prästvigningen. Det skulle i dag innebära:
För beredelsen till herdetjänsten måste i stället för
det intensiva sysslandet med kateketik träda sysslandet
med att bota sjuka, terapeuti.» Ännu mindre får man påstå,
att Kristi vilja är att det finns en kroppsligen frisk församling
redan här i tiden. Det är i själva verket ett hån mot
otaliga sjuka, svårt lidande kristna, som i mörker och
nöd bevarar sin tro, och som med aposteln Paulus, som
inte heller blev fri från sin sjukdom, låter sig nöja
med Kristi nåd. De blir genom sådana budskap förledda
att klamra sig fast vid det synliga och förgängliga i
stället för att med Paulus säga: »Därför tröttnar
vi inte, utan om också vår utvärtes människa går
under, så förnyas vår invärtes dag för dag. Ty våra
bedrövelser, som är timliga och övergående, åstadkommer
en evig och övermåttan stor härlighet åt oss, som
inte har blicken riktad mot det synliga utan det osynliga.
Det synliga är tidsbegränsat, det osynliga är evigt»
(2 Kor. 4:16-18). Detta sätt att tro, som inte ser på
den synliga nöden utan på Guds eviga nåd, har Luther
en gång beskrivit så: »Ty det är trons höga konst
och kraft, att den ser vad som inte kan ses, och inte ser
det som dock känns, ja det
som trycker och plågar. På liknande sätt ser otron
bara det, som man känner, och frågar inte alls efter
det, som den inte känner.» [61]
För att undvika missförstånd borde man
inte heller säga, att den Helige Ande blir synlig i församlingen:
»Karisma är ett synliggörande av Anden... » Eller: »Paulus
talar i vers 7 (det är 1 Kor.
12:7 som avses) om 'synliggörandet av Anden'. Anden kan
synliggöras bara där han finns.» Det grekiska ord, som
står på detta ställe och det motsvarande verbet (när
de inte syftar på Kristi återkomst) används i Nya
testamentet alltid där Gud har gett sig eller sin frälsningsvilja
till känna. Men detta skedde inte genom att Gud blev
synlig eller genom synliga bevis, som omöjliggjorde
varje
motsägelse, utan genom iakttagbara vittnesbörd. Med rätta
översätts därför dessa ord med »uppenbarelse» och
»uppenbara». [62]
Men uppenbarelse är på samma gång en fördoldhet,
som Guds uppenbarelse i Jesu förnedringsgestalt visar.
Man kan därför inte dra den slutsatsen, att det genom
Andens uppenbarelse i nådegåvorna ovedersägligt
bevisas för världen, att Guds Ande är i verksamhet.
Det kan man inte heller av den anledningen - som redan
visats - att samma uppenbarelser kan uppträda också där
den Helige Ande inte finns. Därför gäller det till
sist återigen att alltid tro utan att se. [63]
|
