Startsida
Kontakt
|
6. Utan att se, dvs endast genom
evangelium
Än en gång skall det betonas: På intet
sätt skall vi blunda för att den treenige Guden jämsides
med de under, som han dagligen gör, också bekräftar
sitt ord genom många särskilda tecken. Men å andra
sidan måste också den faran bli känd, att vi betraktar
synliga tecken som källa och grundval för tron, så att
vi klamrar oss fast vid dem och även försöker övertyga
andra därmed. Det är farligt först därför, att det i
vars och ens liv kommer mörka perioder, när man inte
alls ser några yttre tecken på sanningen i Guds nådesord
utan tvärtom bara ser motsatsen. Också för hela världen
kommer väl sådana tider. I den bild, som Jesus själv
har tecknat av den yttersta tiden, kan man i varje fall
endast se tecken på Guds vrede och tecken på satans
makt - förutom predikan av evangelium (Matt. 24:1-14, 23f).
Där heter det sedan, och det mot tilltron till och talet
om synliga tecken: »Ty i hoppet har vi blivit saliga:
ett hopp, som man ser, är inte något hopp, ty hur
skulle man kunna hoppas på det, som man ser? Men om vi
inte ser det, som vi hoppas på, väntar vi efter det i
uthållighet... Men under allt detta segrar vi överlägset
genom honom, som har älskat oss. Ty jag är säker på
att varken död eller liv, änglar eller makter, det
innevarande eller det tillkommande eller krafter, höjd
eller djup eller något annat skapat, skall kunna skilja
oss från Guds kärlek i vår Herre Jesus Kristus» (Rom.
8:24f, 37ff). Hur är det möjligt med en sådan tro
trots det man ser? Genom evangelium! [65]
Att anse tecken för en trons källa är
för det andra farligt också därför, att man genom ett
sådant övervärderande också rent allmänt kan förändra
trons innehåll. Ty tecknen säger väl något om Kristi
makt men ingenting om hans nåd och hans syndoffer. De
varken lovar eller ger förlåtelse och evigt liv. Allt
detta säger och lovar bara evangelium. Blir tecknen
viktigare än evangelii förkunnelse och därmed Kristi
underkraft och allmakt mer och mer till trons huvudinnehåll,
då försvinner långsamt det egentliga föremålet för
den frälsande förtröstan: den korsfäste och hans nåd.
Samtidigt försvinner också kraften till förtröstan.
Ty Gud skänker den Helige Ande, som i oss upptänder förtröstan
och ständigt förnyar den och det inte genom något
annat än genom evangelium, Kristi nådesord, ordet om
korset, som också är det centrala i evangelium. [66]
Detta är Nya testamentets entydiga
vittnesbörd. Det har redan hänvisats till det mest kända
stället: »Så kommer tron av predikan... » (Rom. 10:17).
Men redan Jesus själv hade liknat sitt gudomliga ord med
ordets utsäden, som såningsmannen sår. Faller ordets säd
i hjärtat, uppstår tron. Även om många i förföljelsetider
eller på grund av denna världens glädje och sorger låter
tron kvävas och bara »tror till en tid», så är det
dock inte ordets fel (Luk. 8:4-15). Om Jesu ords kraft
att väcka förtröstan talar också bilden av den gode
herden, som känner sina får och kallar på dem, så att
de följer honom, bara de hör hans röst (Joh. 10:1ff).
Om och om igen betygar människor i Nya testamentet, att
de genom Jesu ord har kommit till tro. Så svarar Petrus
på Jesu fråga, om också lärjungarna vill överge sin
Herre: »Herre, vart skulle vi gå? Du har det eviga
livets ord, och vi tror och vet att du är Guds Helige»
(Joh. 4:42). Också Emmauslärjungarna erkänner det: »Var
inte vårt hjärta brinnande i oss, när han talade till
oss på vägen, när han öppnade Skrifterna för oss?»
(Luk. 24:32). [67]
I historien om den rike mannen och den
fattige Lasarus betygar Jesus, att i varje fall det ord,
som skriftligt upptecknats av de sändebud, som Gud sänt
före honom, verkar tron. Ja, här frånsäger han
uttryckligen de synliga undren denna verkan. Ty i den här
berättelsen ber den rike mannen Abraham, att han skall
skicka den avlidne Lasarus till hans bröder, så att de
kan varnas och omvändas. Men Abraham svarar: »Hör de
inte Mose och profeterna, så kommer de inte heller att
tro, om någon uppstår från de döda» (Luk. 16:31, jfr
2 Tim. 3:15). Och vad som gäller om profeternas predikan
gäller också om apostlarnas förkunnelse. I den översteprästerliga
förbönen ber Jesus: »Jag ber inte bara för dem (apostlarna),
utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på
mig» (Joh. 17:20). [68]
Men hur kan evangelium uppväcka tron?
Beror det på det, att det meddelar förnuftsbevis och gör
det klart för den mänskliga visheten? Eller beror det
egentligen på de tecken, som på sätt och vis bevisar
ordets sanning? Nej! »Ty då världen genom sin vishet
inte kände Gud i hans vishet, föll det Gud in att genom
dåraktig predikan göra de troende saliga. Ty judarna
begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar
den korsfäste Kristus, som är för judar till anstöt
och för hedningar en dårskap» (1 Kor. 1:21-23). Det
osynliga, anstötliga evangeliet kan likväl verka tron,
därför att det inte är ett tomt ljud utan en Guds
kraft (dynamis Rom. 1:16, jfr Jes. 55:10f). Det är fyllt
av Ande och liv, som Kristus säger: »De ord, som jag
har sagt till er, de är Ande, och de är liv» (Joh. 6:63).
Det betygar också Paulus, när han på sin retoriska fråga
(Gal. 3:2) väntar sig svaret: Vi har tagit emot den
Helige Ande inte genom gärningar utan genom predikan om
tron. I 2 Kor. 3:6ff jämför han förkunnelsen av lagen
med förkunnelsen av evangelium. Den förra kallar han
den tjänst eller det ämbete, som leder till död, den
senare »Andens ämbete». Och då ordet är fyllt av
Ande och liv också i sakramentet, ja själva huvudsaken
i sakramentet, så har också dop och nattvard kraften
att föda på nytt till ett nytt väsen i tron (jfr med
varandra 1 Petr. 1:23 och Joh. 3:5, Tit. 3:5). Så är
evangelii ord bärare av den Helige Ande, för honom in i
människans hjärta och hon blir genom honom född på
nytt till förtröstan på Jesus Kristus och därmed också
på Gud. »Den som tror att Jesus är Kristus, är född
av Gud» (1 Joh. 5:1). [69]
Då nu människor kan bli Jesu lärjungar
uteslutande genom ordet och sakramenten, har Herren före
sin himmelsfärd inte gett i uppdrag någonting annat än
att döpa och predika det, som han har befallt, nämligen
evangelium eller »försoningens ord», vilket genom
nattvarden blir beseglat. (Matt. 28:19f, Mark. 16:15f, 2
Kor. 5:18-21). Med uppdraget är dock även förbundet löftet:
»Och se, jag är med er alla dagar intill världens ände.»
[70]
Men om Kristus är med sina sändebud, så
är han »reellt» med dem. Också där två eller tre är
församlade i hans namn för att höra hans ord, där är
han också enligt sitt löfte mitt ibland dem,
visserligen osynlig men dock verklig (Matt. 18:20). När
nu evangelium öppnar ett tillslutet människohjärta, då
kommer Jesus själv människan till mötes och verkar på
henne, även om han inte låter sig ses eller direkt ger
sig till känna. Så berättas det också om de första
kristna i Europa: »Och en kvinna vid namn Lydia... som
fruktade Gud, hörde på. Herren öppnade hennes hjärta...
» (Apg. 16:14). Och är det inte ett verkligt möte med
Kristus, när Kristus i dopet tar oss i sina armar, ja när
han klär oss i en ren klädnad? (Gal. 3:27) Helt säkert!
Och när hjärtat inte förblir stängt för Herren, som
genom ord och sakrament knackar på, då blir det av den
verkliga händelsen en verklig gemenskap. Då är han själv
och inte bara en kärleksfull tanke på honom i hjärtat
(Ef. 3:17, Upp. 3:20). Så blir det ett möte och en
gemenskap med Kristus bara genom evangelium i förkunnelse
och sakrament. De utomordentliga tecknen och nådegåvorna
däremot kan hjälpa en människa till gemenskap med
Jesus endast såtillvida, som de gör henne uppmärksam på
evangelium och bekräftar det. [71]
Augsburgska bekännelsen sammanfattar
denna nytestamentliga sanning i artikel V: »För att vi
skall få denna tro instiftades det ämbete, genom vilket
evangelium läres och sakramenten utdelas. Ty genom ordet
och sakramenten såsom genom medel ges den Helige Ande.
Varhelst och närhelst det behagar Gud, verkar denne tron
i dem, som hör evangelium.» Därefter förkastas
uttryckligen den läran, att vi kan ta emot den Helige
Ande omedelbart utan ordet. I Schmalkaldiska artiklarna,
som också hör till den lutherska kyrkans bekännelse,
skriver Luther därom ännu utförligare: »I fråga om
det muntliga och utvärtes ordet måste man konsekvent hålla
fast vid, att Gud inte skänker Anden eller sin nåd utom
genom ordet och med det yttre ordet, som går före. Vi
skall därför sätta oss till motvärn mot svärmarna,
dvs sådana andar som skryter med att de har Anden före
ordet och utan ordet. Därför dömer, vrider och vränger
de godtyckligt Skriften eller det muntliga ordet... På
samma sätt fördömer våra svärmare idag det utvärtes
ordet. Men själva tiger de inte utan uppfyller världen
med sin talförhet och sina skrifter, som om Anden inte
kunde komma genom apostlarnas skrifter och muntliga ord
utan först genom deras egna ord och skrifter... Därför
bör vi konsekvent hålla fast vid att Gud inte vill
handla med oss på annat sätt än genom det muntliga
ordet och sakramenten, och att allt, som utan ordet och
sakramenten påstås vara ande, det är själve djävulen.»
[72]
Men då evangelium och inte lagen ger
Anden och uppväcker tron, har kyrkan ingen högre och
viktigare uppgift än att förkunna detta glädjebudskap
och att höra det. Men då skulle inte heller i
predikningarna förmaningen att bättra livet vara förhärskande!
Därigenom får man lätt det intrycket, att man skulle
kunna åstadkomma ett nytt liv genom lagens »du skall».
Det avvisar dock Paulus bestämt. Visst måste lagen också
i dag framför allt få utöva sin funktion som »uppfostrare»
till Kristus. Men vi är inte längre under uppfostraren
(Gal. 3:21-25). Därför ligger i den evangeliska
predikan inte huvudvikten på vad vi skall göra utan på
Guds väldiga gärningar (Apg. 2:11). Evangelisk predikan
skall ställa oss för ögonen hela storheten i Guds kärlek,
som utgav sin egen Son för oss gudlösa. [73]
Predikan kan aldrig nog mycket handla om
Guds Son, vars gudomliga förbarmande lyser fram ur alla
hans ord och gärningar, han som för oss blev människa
och led och dog till betalning för vår skuld och
uppstod som segrare. Kan det väl finnas en skönare
uppgift än att så att säga måla den korsfäste för
ögonen (Gal. 3:1) och förvisso inte för att röra till
tårar utan för att göra glad? Och är verkligen den förlåtelse,
som han har tillkämpat oss, något så ringa, att man
bara omnämner den med ett ord för att så att säga
utnyttja den som språngbräda för helbrägdagörelsepredikningar?
Varifrån skall kraften till ett nytt liv komma om inte
av glädjen över förlåtelsen? Det finns ju inte i
detta livet något större för oss än att bli befriade
från all skuld, inte längre behöva ha ett ont samvete,
inte längre ha Gud emot oss utan för oss! Ty är Gud för
oss, vem kan då vara mot oss? Ingen! Inte heller den
siste fienden, döden. Så hör det helt visst också
till återgivandet av evangelium att ställa för ögonen
det eviga livet hos Gud i den tillkommande världen med
hela dess härlighet. Bibeln gör det ju själv i
storslagna bilder. Varje bibelavsnitt har helt visst sitt
budskap. Men aldrig får man glömma, att varje avsnitt i
Bibeln står där för att frälsa oss från Guds eviga
vrede och dom genom förtröstan på Försonaren och Frälsaren
Jesus Kristus. [74]
Gottfried
Wachler
Författaren är teologi doktor honoris
causa, har varit rektor och docent vid Lutherska
teologiska seminariet i Leipzig.
Översättning: Per Jonsson
ARTIKEL Tidskriften Biblicum nr 4, 1983
sid. 3; (Biblicum nr. 4/83: ISSN 0345-1453)
Originaltitel: Nicht sehen und doch glauben, Berlin 1978
© Stiftelsen
Biblicum . Alla rättigheter förbehållna.
Publicerad med tillstånd.
Ladda hem
hela dokumentet (med
fotnoter som saknas i HTML-version)
|
